Recension: Mafia: Definitive Edition [PS4]

Med titlar som Tony Hawks Pro Skater 1+2 (9/10), Resident Evil 3 (9/10) och Final Fantasy VII Remake (9/10), kan man konstatera att 2020 har varit ett starkt år för nyversioner av gamla spel. När den första delen ur den populära spelserien Mafia plötsligt dök upp på mitt virtuella skrivbord i ny skrud blev jag överraskad. Hur hade jag missat att det var på ingång? När originalet kom hade jag inte möjligheten att spela det så mycket som jag ville, men nu hade jag ett gyllene tillfälle framför mig.

Spelets kärna består av handlingsdriven action med mycket bilkörning och precis som titeln avslöjar är det maffian som står i centrum för själva handlingen. I rollen som den medelmåttige taxichauffören Tommy Angelo dras jag in i maffians verksamhet efter att en ödets nyck inträffat och jag fått vänner på andra sidan lagen. Ledaren för den gruppering som jag dras in i heter Don Salieri, och det dröjer inte länge innan han har stora planer för Tommy och hans egenskaper i sin kamp mot den rivaliserande gangsterbossen Don Morello.

Med inspiration som känns hämtad från klassiska maffiafilmer såsom Gudfadern-trilogin, Scarface och Goodfellas har man lyckats få till både handling och spelets miljöer väldigt bra. Jag blir snabbt väldigt involverad i berättelsen, och det märks att både manusförfattare och röstskådespelarna har lagt ner otroligt mycket känsla för att få till en bra stämning som ramar in spelet.

De flesta karaktärer i spelet ges tillfälle att växa, och det är intressant att få se hur deras personligheter utvecklas och redovisas genom både mina och de andra karaktärernas tankar, handlingar och ordväxlingar. Tommy som från början är en ganska hygglig kille blir snabbt en antihjälte, och det är otroligt spännande att få se honom ställas inför det ena moraliska dilemmat efter det andra.

Genom spelet får jag olika uppdrag som jag ska utföra, och trots att många av dem kretsar kring liknande moment gör handlingen och miljöerna att det sällan känns långtråkigt. Spelet delas för det mesta upp mellan bilkörning och utforskande till fots, båda i tredjepersonsvy. Det är bland annat biljakter med både gangsters och poliser, skottlossning, utpressning och sabotageuppdrag som står på agendan, och trots att kontrollerna kan kännas lite sliriga så är det riktigt kul. Utbudet av vapen och framförallt bilar är relativt stort, men när det kommer till vapnen upplever jag ibland att det hade varit roligare att kunna känna större variation i deras uppträdande.

En sak som blev en oväntat skön överraskning är att det är relativt få sidouppdrag som tar min uppmärksamhet. Det gör att jag kan koncentrera mig helhjärtat på just handlingen, något jag uppskattar i en spelvärld där allt mer extrainnehåll ofta gör spel röriga. Det som finns att sysselsätta sig med vid sidan om kretsar oftast kring att införskaffa nya fordon eller leta upp alla samlarobjekt som finns utplacerade lite här och var, ett lagom gäng uppgifter som jag gärna tar mig an både under och mellan uppdragen.

Mafia: Definitive Edition är i mångt och mycket lika mycket film som spel. Det drivs som tidigare nämnt av en väldigt stabil och överraskande story som för mig är ledstjärnan genom hela äventyret. Jag uppskattar spel som inte gör saker så komplicerat, utan håller sig till en enkel men involverande struktur i en värld, som trots sitt linjära spår bjuder på mycket djup i form av detaljer och känsla. Bortsett från den stundvis bristande styrningen har jag nästan bara bra saker att säga om det här äventyret. Det är en välpolerad återutgivning som lär gå hem hos såväl gamla fans som nykomlingar till serien.