Recension: Lost Judgment [PS5]

Trots att jag var ganska sen till festen när det gäller Yakuza-serien har den stadigt växt till en av mina favoritspelserier ju fler delar och sidospår jag spelar. Åtminstone fram till studion Ryu Ga Gotoku gav ut Yakuza: Like a Dragon, där de införde ett turordningsbaserat stridssystem vilket till en början kändes som en frisk fläkt men som med tiden blev väldigt enformigt och tungrott.

Därför är det skönt att sidospåret Lost Judgment bibehåller den klassiska actionfokuserade upplevelsen när jag ännu en gång dyker ner i denna etablerade spelvärld. I vanlig ordning får vi utforska de lite mer ljusskygga delarna av Kamurocho, men den huvudsakliga delen av spelet utspelar sig nu i Yokohama i likhet med Yakuza: Like a Dragon.

Efter det högprofilerade fallet som löstes i Judgment (8/10) hade privatdetektiven Yagami förhoppningar om att firman skulle få ett lyft med massor av klienter som skulle flockas till kontoret. Så har det inte riktigt blivit, utan Yagami och hans kompanjon Kaito kämpar fortfarande för att få verksamheten att bli någorlunda flytande. De enstaka uppdragen de får från Gendas advokatfirma, där Yagami tidigare jobbade, är helt enkelt inte tillräckligt.

När de plötsligt får ett samtal från den någorlunda hederlige tjuven Sugiura från förra spelet, visar det sig att han och den skicklige hackern Tsukumo har lämnat Kamurocho för att starta en egen detektivbyrå i Yokohama. Eftersom de känner sig lite färska i branschen ber de Yagami om vägledning för att komma igång, och eftersom schemat gapar tomt finns det inte några hinder för detta.

Fallet som de behöver hjälp med handlar om en privatskola som kämpar med stora mobbningsproblem, där skolledningen behöver hjälp att bygga upp bevis för att kunna agera. Detta är dock bara startskottet för ett väldigt invecklat fall som har kopplingar till en pågående rättegång i Tokyo vilken lustigt nog Gendas advokatfirma arbetar med.

I sedvanlig ordning bjuder denna studio på en komplex och, på ett oftast bra vis, förbryllande resa genom berättelsen. Det finns många djuplodande, karaktärsutvecklande dialoger som sedan kryddas med en riklig dos käftsmällar, och jag sitter hela tiden som på nålar för att lista ut nästa skruv på den enorma konspiration som målas upp. Vid några få tillfällen telegraferas dessa någorlunda uppenbart, men överlag har jag haft åtskilliga ”hakan i golvet”-upplevelser.

Själva stridssystemet har utvecklats en aning med fler och mer varierade stilar för att passa fler spelare och situationer. Själv fastnade jag väldigt mycket för den nya Snake-stilen eftersom den har en väldigt effektiv pareringsfunktion där den som attackerar hamnar ur balans och öppen för attacker. När jag väl vande mig vid denna tajming bytte jag i princip inte stil genom hela spelet. Utöver detta kändes det skönt att vara tillbaka i de gamla goda actionfokuserade striderna igen.

Eftersom det är ett spel byggt på den beprövade Yakuza-mallen finns det en balansgång mellan den allvarliga berättelsen, som emellanåt tar upp ganska tunga ämnen, och sidoaktiviteterna som blir successivt alltmer absurda. En stor del av utredningen sker på skolan i Yokohama, och självklart blir Yagami indragen i all den dramatik som går att förvänta sig från high school-miljöer i japanska spel. Bland annat blir du handledare för skolans detektivgrupp, vilken består av två syskon som gillar att lösa mysterier. Detta leder till att du exempelvis ska försöka infiltrera skolans dansgrupp för att luska fram information om eventuell sugar dating som pågår där. Och självklart blir du då också tvungen att agera dansinstruktör för att gruppen ska börja lita på dig.

Denna uppföljare har även en del förbättringar på den spelmekaniska fronten, och då tänker jag inte minst på de eländiga skuggningsuppdragen från Judgment. De var inte många, men det har aldrig varit och kommer aldrig att bli en underhållande spelmekanik. Vad jag kan minnas finns det bara ett sådant uppdrag i huvudberättelsen i Lost Judgment, och det är skönt att se att de har tagit åt sig av kritiken. Istället finns det fler spårningsuppdrag där du med hjälp av olika verktyg letar ledtrådar eller signaler för att hitta rätt plats. Du får dessutom en spårhund som kan hjälpa dig i specifika scenarier, och hundar är ju alltid välkomna.

Generellt sett är Lost Judgment en förbättring på varje enskild spelmekanisk punkt, men tyvärr är berättelsen inte riktigt lika vass som i föregångaren. Jag gillar absolut deras sätt att skilda händelser, där de låter tempot sjunka för att bygga upp en spänning. Det finns nog ingen annan studio som kan göra detta lika skickligt som just Ryu Ga Gotoku. Men i vissa fall blir tempot så långsamt att det knappt är styrfart, och det finns lite för många scener där händelserna sammanfattas på nytt. Med det sagt är det inte något som du får missa om du gillade föregångaren, och jag hoppas sannerligen att Sega lyckas lösa kontraktsproblemen med huvudrollsinnehavaren. Det skulle vara sorgligt om vi blev av med en så här bra serie så tidigt på grund av en sådan teknikalitet.