Recension: Lost Epic [PS4, PS5]

I en värld där gudarna har stor inverkan men inte bryr sig om dess invånare är det lätt att tappa hoppet. Detta är precis vad som har hänt i äventyrsspelet Lost Epic, och det är upp till mig som spelare att ställa det hela till rätta. Hur? Genom att leta upp dem och besegra dem såklart.

De ”nya” gudarna har inte så mycket till övers för vanliga människor. De håller sig förvisso mest för sig själva, men med deras närvaro kommer även monstruösa varelser och ett hårt leverne för de få människor som finns kvar. Så pass hårt att människorna benämns som ”de förtvinande”.

Dessa drömmer istället sig tillbaka till den uråldriga gud som värnade om dem och deras välmående, långt innan de nya gudarna slutade att bry sig om dem. Det enda hoppet till förändring finns hos de mäktiga krigare som då och då föds för att utmana gudarna, och kanske någon dag ge människorna sin värld åter.

Lost Epic är en tvådimensionell äventyrare med drag av både hack-n-slash- och soulslike-genrerna. Efter att ha skapat min krigare och färdats genom ett ökenliknande landskap befinner jag mig snart i ett grönskande bergslandskap. Som flera andra platser i spelet är det en vacker oas i det annars så dystra landskapet, ett tecken på att en girig gud vistas i närheten. Snart spricker illusionen och det vackra landskapet blir överöst med gudens hantlangare. Jag drar mitt vapen och spelet börjar på riktigt.

Min karaktär har utöver olika sorters vapen även tillgång till olika sorters magisk utrustning. Majoriteten av vapnen är snarlika varandra i funktion och levererar skada genom de olika knappkombinationer jag har till hands, men många av dem har unika specialattacker som går att blanda in i mixen. Den magiska utrustningen har även den egenskaper, men dessa utgörs framförallt av avståndsattacker eller stärkande magier som läker mig eller gör det enklare att kontrollera strider med många motståndare.

Spelets miljöer består av rumsliknande områden som var och ett fungerar som en egen zon. Zonerna varierar i storlek och innehåll, men motståndare, plattformshoppande och ett och annat enklare pussel håller mig sysselsatt. Varje rum fylls ofta på med nya fiender så fort jag har lämnat det, vilket är ett inslag jag inte är helt förtjust i. Det blir exempelvis snabbt tjatigt när jag återbesöker ett rum som fungerar som en knutpunkt för flera andra rum och behöver besegra samma fiender som jag nyss klarat. Många gånger kan man springa förbi motståndarna, men om någon följer efter en blockeras vägen och jag tvingas att slåss.

Konfrontationer med fiender är underhållande för det mesta, men stundvis upplever jag det som att kontrollen och takten i striderna blir lite slapp och osammanhängande. Det känns framförallt i mindre rum där jag tvingas att strida mot många motståndare på en gång. Det blir svårt att utföra de längre knappkombinationer som bra attackkedjor kräver, och allt eftersom mina kedjor blir avbrutna av slag och projektiler växer frustrationen. Fiendeutbudet varierar heller inte jättemycket och jag springer ofta på samma fiender som jag har mött tidigare fast med nytt utseende och något förändrat attackmönster.

Upplägget med erfarenhetspoäng är något jag uppskattar lite mer dock, tillsammans med vapenuppgraderingar och användandet av föremål. Min karaktärs egenskaper uppgraderas genom att jag sätter ut poäng i ett rutsystem. Dessa får jag tillgång till genom att växla in kristaller som jag får från besegrade fiender, men även som belöning för avklarade sidouppdrag och liknande. Några av egenskaperna går att låsa upp exklusivt genom sidouppdragen, vilket gör att man snabbt blir motiverad att beta av dem innan man rör sig vidare mot nästa område. Kristallerna fungerar dessutom som valuta, så med rätt material kan jag även använda dem för att uppgradera mina vapen eller för att skapa välbehövliga föremål för mina resor.

Min samlade upplevelse av Lost Epic är att det är ett spel som bjuder på tillfällig underhållning men kanske inte riktigt gör ett så starkt intryck som det hade kunnat göra. Det ser bra ut för det mesta, musiken gör det den ska och utmaningen finns där, men repetition, små skavanker och brister i berättandet gör att det inte riktigt fastnar för min del.