Recension: Lords of Exile [PS4, PS5]

De sidoscrollande äventyrsspelen Castlevania och Ninja Gaiden är två stilrena och mytomspunna titlar som jag spelade mycket under tidigt 1990-tal. Deras aggressiva utmaningar och noggrant väldesignade banor gav mig lärdom och stärkte min envishet. Trots nämnda titlars höga svårighetsgrad, som framkallade mängder av svordomar, var dessa milstolpar under den långa tid jag har ägnat mig åt tv-spel.

Grundkonceptet i dessa verk har varit inspirationskälla för mängder av spel, och Lords of Exile är inget undantag, då det är i princip identiskt på flera punkter när man jämför med de spirituella förlagorna.

Lords of Exile äger rum i Fjärran Östern, där den hänsynslöse Galagar och hans hejdukar terroriserar hela riket under ett grymt krig. En av tyrannens närmaste kämpar, Gabriel, har dräpt människor under sin ledares befallning, men när Gabriel hittar sin kärlek dödad av Galagar själv, bestämmer sig den hämndlystne änklingen att oskadliggöra sin förre ledare.

Vid mina första intryck av Gabriels korståg känns det som ett nytt Castlevania i bästa arkadstil med en skrud av 8-bitgrafik. Protagonisten tar sig olika fiender som väntar i varje hörn och på plattformar runtom de åtta banorna.

Lords of Exile är nästan skrämmande likt Castlevania inom det audiovisuella. Pixelgubben Gabriel ser nästan ut som Castlevanias Simon Belmont, fast med svärd istället för piska. Tydliga färger och grovt pixelmönster ger spelet en enkel, fast vacker stil. Det gör sig väl påmint på fjärde banan, där jag ska ta mig framåt ombord ett tåg i rörelse. Den orangea solen ligger bakom en svart siluett bestående av fanor och Galagars slott. Tillsammans med den vackra musiken i bästa 8-bitars ljudtoner skapar det en stämning som får nostalgikern i mig att le brett.

När det gäller en renodlad Castlevania/Ninja Gaiden-klon handlar det inte enbart om de bra punkterna. Likt Konamis och Tecmos klassiker kan Gabriel få det hett om öronen när det gäller de lite mer orättvisa aspekterna. Den ökända animationen där jag knuffas bakåt efter ett slag från en fiende gör sig väl påmind här, och det har lett till en lång ramsa av svordomar när Gabriel knuffas i djupt vatten för tjugonde gången. Kontrollen är bra, men ibland blir hoppandet besvärligt från en stege då Gabriel stundvis inte reagerar.

Bossarna är minnesvärda. Jag får möta bland annat ett gigantiskt vildsvin med plåtmask och med förmågan att agera eldkastare. Gabriel får en ny förmåga för varje besegrad boss, vilket underlättar min fortsatta färd i den successivt mer utmanande spelvärlden.

Längre fram i spelet får jag sällskap av hjälpsamma andar efter en vunnen tvekamp, och med deras hjälp kan jag förstöra vissa väggar eller nå svåråtkomliga platser. Jag måste dock hålla in slagknappen för att kunna använda deras krafter, vilket är väldigt klumpigt i strider där jag behöver agera snabbt.

Spelet är kort och kan klaras av på ett par timmar, men i gengäld låser jag upp nya spellägen som uppmuntrar mig till flera genomspelningar. Speedrun-läget är utmärkt för de spelare som vill klara spelet kvickt, vilket är en bra utmaning i sig. En andra karaktär, Lyria, blir också tillgänglig och hennes rörelseschema är annorlunda än Gabriels. Hon kan kasta dolkar, är snabbare, mer stabil och har alla förmåner upplåsta från start. För mig är hon bättre än hennes manliga motpart på alla sätt och vis. Spelet har sparfiler där jag kan fortsätta vidare, men av någon tråkig anledning kan jag inte fortsätta med Lyria för när filen laddas är det Gabriel som fortsätter.

Lords of Exile är ett utmärkt spel om du är sugen på den klassiska Castlevania-stilen och rekommenderas varmt till dig om du har överseende med de mer trubbiga delarna av speldesignen. Spelskaparna har definitivt fångat nostalgin i deras kreation, och även om det är inte helt utan skavanker väger retrokänslan tyngre än bagatellerna.