Recension: Little Nightmares II [PS4]

När den Tim Burton-aktiga plattformsskräckisen Little Nightmares (8/10) dök upp som från ingenstans för lite drygt fyra år sedan var jag sen på bollen. Spelet blev något av en snackis då det kombinerade drag från olika spelgenrer såsom skräck, pussellösande och plattformshoppande för att skapa en intressant och ganska unik mix. När nu uppföljaren efter mångt och mycket har kommit har jag varit på hugget och spelat igenom det å bloggens vägnar.

Precis som med föregångaren är Little Nightmares II huvudsakligen ett plattformsspel, och det mesta av tiden tillbringas navigerandes i mörka och utmanande miljöer som strösslats med pussel och ondsinta antagonister. Karaktären Six som är huvudkaraktär i det första spelet i serien är här en kompanjon som hjälper den nya karaktären, Mono, att ta sig igenom spelets alla faror, och mycket av hjärngympan som ska utföras görs genom karaktärernas gemensamma handlingar.

Till en början befinner vi oss i en skogsmiljö fylld med ruckel och fällor, en plats som luktar Motorsågsmassakern lång väg. Det dröjer dock inte länge innan vi har tagit oss till huvudscenen för spelets handling, nämligen Pale City, den bleka staden.

Det är inte mycket som har förändrats sedan det första spelet rent innehållsmässigt, men det är inte nödvändigtvis något dåligt eftersom mycket av spelets charm ligger i dess enkla men stilrena utförande. Pusslen och plattformandet går exempelvis hand i hand och bygger ofta på att saker ska flyttas och nyttjas för att kunna ta sig förbi fiender, djupa avgrunder och en och annan låst dörr. Det går ofta som på räls och inget pussel håller en sysselsatt en längre stund, men det vägs upp av den tydliga effekt och konsekvens som lösningen innebär, oavsett om det är en hiss som aktiveras eller en förföljare som luras till sin undergång. Tydligt och tillfredsställande i all sin enkelhet.

Trots att jag har min kompanjon Six med mig saknar jag en del av interaktionen som borde finnas mellan de två karaktärerna. De utgör ett fint radarpar som kan hålla varandra i hand, bära saker tillsammans och hjälpa varandra att ta sig över hinder. Det mesta görs konstigt nog per automatik och således försvinner en del av de möjligheter som hade kunnat finnas med en kompanjon. Att kunna ropa till sig Six fyller inte så stor funktion om hon redan vet vad hon ska göra eller placera sig. Handlingarna som spelarens karaktär kan utföra har dock utökats något sedan föregångaren, vilket innebär att jag vid ett antal tillfällen både får slåss, lysa med ficklampa och zappa tv-kanaler för att påverka min omgivning.

Little Nightmares II är ett väldesignat spel, och framförallt då i det estetiska. Det som förför mig mest är de fantastiskt designade nivåerna som trots sin enkla färgsättning och sparsamma variation uppmanar till utforskande på ett väldigt tillfredsställande sätt. Jag upplever det nästan som att utrymmena jag besöker är som celler i ett aktivitetscenter. Varje cell har en uppgift till mig, och när jag klarar den belönas jag med en filmsekvens eller en transportsträcka fylld av ögongodis i form av visuellt imponerande vyer som får mig att stanna upp och förundras.

Likt sin föregångare är det i princip fritt från en tydligt uttalad handling. Det skrivs således inte på näsan vad spelets handling kretsar kring, men så är det när man handskas med mardrömmar. Världen som Mono och Six så desperat försöker fly ifrån bjuder inte på några säkra insikter, och det är med hjälp av deras blygsamma handlingar och de skitiga och nedgångna miljöerna som spelaren själv skapar en stor del av berättelsen.

Det slutliga resultatet är ett spel som sparsamt bygger vidare på de grundvalar som föregångaren förlitade sig på. Inte mycket, men tillräckligt för att tilltala de redan invigda och kanske även locka till sig en del nya intressenter. Det är ett vackert och väldesignat spel som glider fram på räls genom ett skrämmande och imponerande landskap, ackompanjerat av en fyllig och stämningsfull ljudbild. Omspelningsvärdet är kanske inte jättehögt, men vad gör det när jag bjuds på ett minnesvärt äventyr som hänger med mig långt efter det att jag har lagt ner kontrollen.