Recension: Like a Dragon: Infinite Wealth [PS5, PS4]

Det finns få spelserier som jag ständigt ser fram emot lika mycket som Like a Dragon-serien. Spelen är inte alltid perfekta, de kan rent ut sagt vara lite kantiga emellanåt, men det finns någon oemotståndlig charm och övergripande stämning som verkligen klaffar för mig. På sistone har det dessutom i princip regnat godsaker från Ryu Ga Gotoku, som ligger bakom dessa spel, med både lansering av Like a Dragon Ishin! (9/10) och Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name (9/10).

Nu är det dock dags för huvudrätten i form av Like a Dragon: Infinite Wealth. Det där spelet som utvecklarna lovade skulle bli deras största och mest ambitiösa projekt någonsin. Jag kan konstatera att det inte var en överdrift på något vis.

Berättelsen tar vid strax efter händelserna i Yakuza: Like a Dragon (9/10) där protagonisten Ichiban Kasuga mer eller mindre snubblade sig in i en huvudroll i en av seriens mest omvälvande händelser. Det involverade allt från upplösning av uråldriga yakuza-klaner till djupa politiska konspirationer, och den omåttligt positive Kasuga tog sig an varje utmaning med orubbligt självförtroende.

Nu när det hela har lugnat ner sig igen ses han fortfarande som en hjälte i Yokohama, men han fokuserar själv på mer filantropiska saker. Han har tagit ett jobb på den lokala arbetsförmedlingen där han fokuserar på att hjälpa före detta yakuza-medlemmar in på ett ärligare spår i livet, och han är ganska framgångsrik med att försöka pussla in folk på platser som tar nytta av deras tidigare mindre lagliga erfarenheter.

Vardagslunket tar dock abrupt slut när Kasuga blir uthängd av en influencer på internet som har bestämt sig för att skruva lite på sanningen. Han blir av med jobbet som en följd av det drev som skapas, och han tappar sugen en aning när han tänker på situationen att vara 40+ utan att ha några direkta färdigheter för arbetsmarknaden. Den där klassiska ”Vad vill jag bli när jag blir stor?”-känslan som många av oss får även i vuxen ålder.

Det dröjer dock inte länge innan äventyren söker upp honom som om han vore en magnet. Han får reda på att han mamma som han separerades från vid födseln fortfarande är vid liv och bor på Hawaii, och eftersom han inte har mycket annat på schemat beger han sig iväg utomlands för första gången i livet. Återföreningen är dock inte lika enkel som den kunde vara, för det visar sig att många olika fraktioner av någon anledning också söker efter Kasugas mor. En av dessa visar sig vara serieveteranen Kazuma Kiryu, och det innebär att vi har ett radarpar som heter duga i denna berättelse.

Trots att studion har en till viss del ny ledning sedan Yakuza: Like a Dragon känns både ton, stämning och karaktärer precis som förväntat. Det var ett litet orosmoment för mig till att börja med, men detta var i princip bortfluget inom första timmen i spelet. Jag skulle till och med vilja gå så långt att säga att detta kan vara den bästa berättelsen i serien överlag, för jag hade otroligt svårt att slita mig när saker och ting tog fart. Det finns tonvis av snygga vändningar i både berättelser och karaktärer som inte telegraferas alltför tydligt, men samtidigt känns trovärdiga. Så trovärdiga de nu kan bli i ett spel som balanserar organiserad brottslighet, existentialism och bisarra sidouppdrag där Kasuga får hoppa in som stuntman i en filminspelning.

Som jag nämnde tidigare i texten är spelet fullständigt gigantiskt. Utöver en väldigt matig huvudberättelse har vi de sedvanliga sidouppdragen och minispel här och var i arkadhallar och dylikt. Men utvecklarna har inte nöjt sig med detta, utan även proppat in ett snudd på fullskaliga motsvarigheter till Pokémon och Animal Crossing i spelet ovanpå allt. Visst, jag överdriver lite när jag säger fullskaligt, men Sujimon- och Dondoko Island kommer att sluka timmar och åter timmar när du fördjupar dig i mekanikerna. Sujimon-konceptet fanns även med i föregångaren, men här har det expanderats ut till ett fullt spelläge där du kan rekrytera fienderna du besegrar och sedan använda dem i strider mot andra Sujimon.

I Dondoko Island hamnar du på en semesterö som av en händelse har blivit en dumpningsplats för ett korrupt sophanteringsföretag, och du ska då försöka rusta upp ön och rensa bort allt skräp samtidigt som du utkämpar strider mot företagets representanter då och då. Slutmålet är att återställa status till denna tidigare semesterö och locka besökare som vill spendera sina surt förvärvade pengar där. Jag blev gång på gång överraskad av hur detaljerat detta läge är, för du kan verkligen dekorera dina områden i evigheter om du är förtjust i Animal Crossing-liknande spel.

Och på något vis känns det bara som att jag skrapar lite på ytan i denna recension. Det känns nästan omöjligt att gå igenom varje punkt som gör detta spel till ett mästerverk, och ändå tycker jag att de visar återhållsamhet på många vis. Det finns sällan saker som känns repetitiva, utan i princip allt känns som det har sin naturliga plats i helheten. Detta är Ryu Ga Gotokus magnum opus, och jag kommer att fortsätta att spela det här under stora delar av året bara för att krama ur mer av det goda.