Recension: Life is Strange: True Colors [PS5,PS4]

Life is Strange dök upp som en blixt från klar himmel för ett par år sedan och knockade både mig och många andra med sin charm, sina karaktärer och skildringen av hur rå skolan kan vara för de som känner sig lite annorlunda. Det var en fräsch uppdatering av ett klassiskt dialogbaserat äventyrsspel med lite övernaturliga inslag, allt serverat i episodiskt format. 

Life is Strange: True Colors är det tredje fullängdsspelet i serien, men det första som inte utvecklas av Dontnod. Istället har Deck Nine fått chansen att fortsätta sagan, efter att först ha visat sin talang med en föregångare till originalspelet – Life is Strange: Before the Storm (8/10). True Colors är dock helt fristående från de andra spelen i serien, förutom vissa tematiska kopplingar och en karaktär som återkommer från Before the Storm.

Efter att ha hankat sig fram från fosterhem till fosterhem får Alex Chen till sist kontakt med sin bror som hon inte träffat på åtta år. Han bjuder in henne till den lilla staden där han slagit sig ner och välkomnar henne dit med öppna armar. Efter en nervös bussresa anländer hon så till Haven Springs, och börjar så smått lära känna sin bror igen, och byborna som han pratat så väl om. Staden känns liten, lugn och väldigt idyllisk. Hon får på obestämd tid låna brorsans rum ovanför stadens enda bar och hjälper till med enklare serveringssysslor i baren. 

Livet i Haven puttrar på i sin egen takt, Alex lär känna lite fler av byborna och allt känns rätt så lugnt och fridfullt tills en olycka slår till och vänder upp och ner på staden och Alex. Känslor löper heta, något som är extra riskabelt för en så känslig individ som Alex. Hon är nämligen en naturlig empat och kan snabbt plocka upp andras känslor och ser dessa som auror runt människor. Synnerligen starka känslor kan smitta av sig på henne, vilket innebär att när någon blir rejält förbannad eller ledsen, tenderar det att påverka henne starkt.

Efter olyckan går Alex igenom en rätt tuff period. Sorgen tar sitt pris, men de nya vännerna hon lyckats knyta till sig i Haven gör sitt bästa för att hjälpa henne. Nu är det inte bara Alex som mår dåligt i Haven, och med sina empatiska krafter gör hon sitt bästa för att reda ut dels sin egen sorg, men även många av bybornas. Det visar sig att det är något som kanske inte är helt okej under Havens nästan perfekta, idylliska yta. Alex och vännerna ger sig på att försöka reda ut vad det är som har hänt, och varför olyckan skedde.

Att genom Alex ögon se Haven, lära känna dess invånare och lösa deras emotionella problem kanske inte låter så spännande, men det är förvånansvärt intressant och gripande. Jag lär mig snabbt mycket om invånarna, hjälper en ung man hitta sin bortsprungna hund, försöker hjälpa en äldre dam hantera sin sviktande hälsa och får uppleva byns stora höstfestival. Men bakom allt detta ligger såklart ett mysterium som behöver lösas, och hur mycket jag än vill blunda för det så måste det ändå redas ut. 

Precis som de tidigare spelen är True Colors uppdelat i ett antal episoder, men för första gången levereras alla samtidigt. Kapiteluppdelningen ger en möjlighet till att pausa, reflektera över vad som hänt och se hur ens val stämmer överens med hur andra spelare valt att spela, något som fortfarande är en rätt rolig sak att se. Men framför allt behövs dessa andningspauser då spelet hanterar rätt så tunga ämnen bitvis. 

Life is Strange-serien har alltid varit känd för att ha starka karaktärer, en emotionellt tung handling och True Colors är definitivt inte ett undantag. Vissa scener är det svårt att inte känna med Alex och byborna, och både Deck Nines manus, röstskådespelarnas insatser och musikvalen känns helt klockrena. 

Dontnod satte ribban väldigt högt med både Life is Strange 1 och 2, men Deck Nine visar här att de definitivt är en värdig arvinge för att förvalta serien vidare. Life is Strange: True Colors är en av höstens hittills starkaste berättelser och en höjdpunkt i en redan väldigt stark spelserie.