Recension: Lies of P [PS5, PS4]

Det sägs att imitation är den största formen av smicker, och det råder inga som helst tvivel om att Bloodborne (10/10) och Dark Souls-serien har varit en stor inspirationskälla för Lies of P. Men det som utmärker ett bra spel är förmågan att inspireras av något, förfina det och göra det till något eget och det är precis det som de koreanska utvecklarna Neowiz har gjort.

Berättelsen i Lies of P utspelas på sent 1800-tal och är en extremt mörk tolkning av boken Piniccchios Äventyr av Carlo Collodi. Den centraleuropeiska staden Krat har drabbats av dubbla apokalyptiska händelser i form av en sjukdom som gör att kroppen sakta förstenas och ett uppror av de mekaniska robotarna som kallas dockor.

Du axlar rollen som Pinocchio som får kontakt med den mystiska Sophia som på något sätt har kraften att spola tillbaka tiden så att du kan hjälpa överlevarna även om du skulle gå en för tidig död till mötes. Det visar sig ganska snart att Pinocchio besitter krafter som andra dockor saknar och hjälper en handfull överlevare i det övergivna hotellet mitt i staden.

Berättelsen spelar en central roll, men likt andra spel i SoulsBorne-genren får du det mesta av detaljerna från miljöerna och från beskrivningar av föremål och brev och skyltar du hittar. För mig förstärker det upplevelsen och lägger ett skimmer av mystik över det hela och den nedgångna stadens alla gränder och all bråte talar sitt egna språk.

Striderna i den här typen av actionrollspel är kanske inte helt oväntat viktiga och stridssystemet känns balanserat och helt baserat på dina färdigheter. Inte en enda gång har jag känt mig arg och orättvist behandlad, utan varje gång jag gått en för tidig död till mötes har jag känt att det ligger i min makt att göra något åt det. Till din hjälp har du vapen, mekaniska vänsterarmar, amuletter och några rustningsdelar. Vapensystemet känns fräscht där du kan separera handtaget och bladet eller huvudet från vapnet. Handtaget avgör hur attackmönstret ser ut och bladet avgör skadetyp och skada. Dessutom går det att påverka vilken grundegenskap skadan ska skala med så när du hittat ett favoritvapen går det dessutom att anpassa till den profil du satsar på. Vapnen har också ett blockvärde och du kan blockera eller parera inkommande attacker med det då det inte finns sköldar som du kan använda.

Fienderna bjuder på stor variation och kan delas in i tre huvudkategorier, robotar, människor och monster. Robotarna förlitar sig mer på råstyrka, eld, el och syra medan monstren har långa tentakler och förruttnelse. Människorna är ofta snabba men har all sorts mångsidighet och omväxling och kan exempelvis ha elektriska vapen och parera dina attacker.

Miljöerna och stämningen är ändå spelets starkast lysande stjärna och det är mer än en gång jag tappat hakan över till exempel gått in från en mörk ruinstad i operahuset för att mötas av vit marmor och kristallkronor, eller när jag efter en robotbaserad världsutställning möts av ett träsk eller en kåkstad fylld av ruckel. Musiken bidrar starkt till stämningen och ligger där som en ständig ljudmatta både under spända segment och när du kopplar av i säkerhet. Spelet är dessutom sprängfyllt med smarta och kluriga genvägar som du kan låsa upp för att slippa besegra samma fiender om och om igen när du väl utforskat ett segment av ett område.

På det hela taget har Lies of P bjudit mig på en fantastisk resa med en emotionell berg-och-dalbana kring relationen med Gepetto och den känsloladdade frågan om vad som gör en människa mänsklig och om en maskin kan ha känslor. Dessutom finns där tajt spelmekanik, ett kul uppgraderingssystem och massor av färgstarka karaktärer och bossar. Trots att jag lagt spelet åt sidan har jag märkt att jag fortfarande går och funderar på olika element och hur det slutade. Jag vill påstå att det här är ett av de bättre SoulsBorne-spelen som gjorts och har i stark konkurrens seglat upp som en kandidat till årets spel.