Recension: Leila [PS4, PS5]

Leila är en berättelse om en författare med samma namn, och om hennes komplicerade uppväxt. Spelet är indelat i fragment från perioder av Leilas förflutna, där spelaren dels interagerar genom problemlösning och pussel, men också gräver djupt bland hennes minnen.

När spelet börjar är jag inne i Leilas undermedvetna, som föreställer en harmonisk skog. Jag kan vandra framåt eller bakåt och undersöka själva skogen tills en stillbild av ett viktigt minne uppenbarar sig när jag vidrör ett särskilt objekt.

Redan vid första intrycket inser jag att Leila är en känslosam kvinna med djupa tankar, men jag märker även hennes försök att stänga inne de mörkare minnena. Ett exempel är när jag vandrar längst in i skogen, där en stor hjärna blockerar vägen. När jag rör hennes hjärna försöker ett minne spelas upp, men Leila hindrar detta genom att stänga in hjärnan med rötter och sten. Mystiken tätnar och jag inser att hon inte vill återuppleva vissa gamla incidenter.

När jag väl släpps in i en del av Leilas förflutna får jag uppleva allt från hennes pubertet till ögonblicket då hon skrev första utkastet till sin debutroman. Jag tycker att röstskådespelaren gör en utmärkt prestation för Leilas karaktär, särskilt i de bitar då hennes psykiska ohälsa gör sig påmind. Spelets mysiga omgivning ger en värmande tillvaro som gör mig avkopplad när jag väl spelar, vilket skapar en bra balans till de mörkare delarna.

Varje kapitel består av en livshändelse där jag behöver lösa pussel för att driva berättelsen vidare, och ingen problemlösning är den andra lik vilket är uppfriskande. Det finns heller inga tidsbegränsningar för pusslandet, vilket gör att jag i lugn och ro kan fundera fram lösningen. Spelet förklarar tydligt hur varje uppgift går till, resten är upp till spelaren själv. Navigeringen i spelvärlden är dock lite klumpig emellanåt, och känns mer anpassad för PC eftersom du styr en motsvarighet till en muspekare. Det är funktionellt, men inte optimalt.

Ibland blir Leila ängslig och frågar mig om jag kan hoppa över ett viss livshändelse. Det är ett intressant berättelsegrepp, men eftersom det inte påverkar handlingen så känns det lite meningslöst. Att spelet bara erbjuder en utväg är lite trist – jag hade gärna velat påverka handlingen genom livsval och se alternativa konsekvenser.

Utvecklarna har gjort ett fantastiskt arbete när det gäller de emotionella bitarna i spelupplevelsen. De tar upp olika stadier av psykisk ohälsa som depression, ångest och låg självkänsla med en så stark visualisering att jag blir starkt berörd av flera tragiska situationer i Leilas liv. Det blir till och med chockerande grafiskt till den grad att jag känner rent obehag.

Leila är ett kort, men framstående indiespel där känslor hamnar längst fram i ledet. Pusselsekvenserna är tillfredsställande och den varma grafiska stilen gör det värt att tillbringa ett par speltimmar med. Jag hoppas att spelskaparna sätter sig med en uppföljning med nämnda önskemål, för Leilas berättelse och livsöde har definitivt potential till en genre där en individs vardagsproblem har något att tillföra och kan helt klart fungera som en inspirationskälla.