Recension: LEGO Harry Potter Collection [PS4]

Jag vill inte direkt påstå att jag är någon större fan av Harry Potter. Jag har inte läst böckerna, jag har sett de flesta av filmerna men jag tog mig ändå an uppdraget att analysera denna nyversion av LEGO-tolkningen av verken. Genom detta recensionsuppdrag har jag dock lyckats sätta fingret på varför jag inte finner någon större charm i de nya LEGO-spelen längre, och det handlar om karaktärernas sätt att kommunicera.

Flertalet av denna generations LEGO-spel har använt sig av talade repliker, oftast tagna från källmaterialet, vilket har gjort att underhållningsvärdet har sjunkit markant och detta har LEGO Harry Potter Collection åskådliggjort tydligt för mig.

PlayStation 3-versionerna av dessa spel släpptes innan övergången till talade repliker, och använder sig av betydligt mer underhållande, charadliknande sätt att förmedla berättelsen. Det kräver ju lite mer av skaparna att skildra historian på detta vis, men det bidrar väldigt mycket till slapstick-humorn de använder sig av.

I denna samling får vi följa Harry och hans vänner under hans sju första år vid Hogwarts, och spelet erbjuder åtskilliga roande tolkningar av filmerna. Uppdragen baseras ofta på stora händelser från respektive verk, men med en del artistiska friheter. Eftersom det trots allt är ett LEGO-spel innebär det en hel del demolerande av föremål som sedan kan byggas ihop till nya föremål för att lösa ett pussel. Det är ett barnsligt enkelt koncept, men på något vis är det väldigt tillfredsställande att göra nästan varje gång.

By the power of Greyskull!

En av de saker som får Harry Potter-spelen att sticka ut jämfört med andra LEGO-spel är trollformlerna. Ju längre du kommer i spelet desto fler formler får du lära dig, och dessa gör att du kan nå områden som tidigare varit otillgängliga. Du kan till exempel använda ljus för att skrämma bort ondsinta klängväxter eller paralysera ettriga flygfän i bubblor så att du på ett enkelt vis kan bli av med dem.

Portningarna till PlayStation 4 är ett rejält steg upp jämfört med PS3-versionerna, som aldrig var speciellt mycket att hänga i granen på den tekniska sidan. Här får vi istället snudd på perfekt bildfrekvens och den högre upplösning gör faktiskt att spelet fortfarande ser riktigt bra ut. Det är ett ypperligt exempel när en grafisk stil är mer tidlös när utvecklarna inte försöker sig på fotorealism.

Harry blir en dålig förebild när det visar sig att han fuskade sig igenom skolan.

Jag hade svårt att tänka mig att jag skulle fastna för ett LEGO-spel igen när jag lämnade bland annat LEGO Jurassic World (7/10) med en ganska besk eftersmak i munnen. Men denna Harry Potter-samling har visat mig att det inte är konceptet jag har tröttnat på, utan mer att charmen i de nyare verken har uteblivit. Nu har jag istället kommit på mig själv att sitta och leta hemligheter för att nå de där åtråvärda 100 procenten i trofélistan, och jag har fått påminna mig själv att faktiskt borde ta mig vidare i berättelsen istället.

LEGO Harry Potter Collection överraskade mig väldigt positivt med tanke på hur många nyversioner av äldre spel vi får se nuförtiden. Jag trodde inte att dessa två spel skulle vara relevanta längre, men istället fick vi ett par av de bästa LEGO-spelen på PlayStation 4.