Recension: Layers of Fear [PS5]

I efterdyningarna av Hideo Kojimas demo “P.T.” som skulle fungera som marknadsföringsmaterial för ett framtida Silent Hill-spel så växte en ny undergenre inom skräckspel fram explosionsartat. Långsamma promenader genom hus som ständigt förändras, en handling som inte berättas direkt utan som kräver att spelaren upptäcker små märkligheter, reagerar och pusslar ihop berättelsen lite på egen hand.

Ett antal soloutvecklare och mindre team har försökt sig på att efterlikna P.T. i bästa möjliga mån, och ett av de första spelen som lyckats kapitalisera på den nya genren var Layers of Fear (6/10) från polska studion Bloober Team. Spelet släpptes först 2016, och fick en uppföljare 2019 som vidare förfinade de berättelsemässiga greppen. Nu har båda spelen samt första spelets extramaterial grafiskt rustats upp, flyttats över till en ny spelmotor samt fått lite nya berättelser samt en sprillans ny ramhandling som försöker binda ihop de olika avsnitten. Det är dags att skrapa på färgen i Layers of Fear och se vad som gömmer sig under ytan.

Layers of Fear börjar med att en ung kvinna anländer till en fyr. Det visar sig att hon har vunnit en tävling för aspirerande författare – möjligheten att i lugn och ro kunna fokusera heltid på skrivandet i en stilla miljö långt bort från distraktioner. Hur lugnt sinnet blir av att vara helt ensam i en fyr kan vi ju låta vara osagt. Hennes äventyr är ett nytt tillägg till serien, då den berättelsen är menad att binda ihop Layers of Fear 1 och 2 och dess sidomaterial. Det har även lagts till ett nytt scenario som ger lite annorlunda vinkel på det första spelet och dess handling och utan att avslöja allt för mycket så var det kanske ett nödvändigt perspektiv. 

Bloober Team har sedan Layers of Fear först släpptes fortsatt flörta med skräckgenren, och utvecklar för det mesta det som i en del kretsar kallas för promenadsimulatorer med skräckinslag, och ofta föränderliga miljöer. Det är kanske först på senare tid, med spel som Observer och The Medium som de frångått formeln en smula. Jämfört med dessa, och andra, nyare skräckspel på marknaden, känns Layers of Fear såklart en smula begränsat – mitt handlingsutrymme är kraftigt begränsat. Jag kan öppna dörrar, lådor, och i begränsad mån påverka miljöerna. Men spelen är å andra sidan inte menade att vara friare upplevelser, utan rätt så regisserade resor in i skräck och galenskap. 

Rent tekniskt sett så har båda spelen putsats upp rätt ordentligt. De led av olika anledningar ganska hårt av Bloobers vilja att göra alldeles för mycket med en spelmotor som kanske inte riktigt stod pall för det, så många av de groteska miljöerna som skildrades och de plötsliga världsförändringarna som lite är seriens signum fick spelen att ibland krypa på knä. Med lyftet över till Unreal 5 har mycket av teknikskulden eliminerats och spelen har aldrig sett så bra ut. Miljöerna är subtilt och naturligt ljussatta i båda spelen, och är ännu mer obehagliga att utforska. 

Eftersom det handlar om rätt trogna portningar av originalspelen så hänger dessvärre vissa brister fortfarande med. Det första kapitlet som handlar om målaren (dvs, första spelet) är en lite för utdragen och ojämn resa och landar inte helt för min del. Sidospåret (Layers of Fear: Inheritance) som handlar om hans dotter är fortfarande lite för kort och rätt poänglöst. Layers of Fear 2 håller dock fortfarande hög klass, och Tony Todds berättarröst är fortfarande oerhört obehaglig.

De nyskrivna berättelserna är däremot rätt välberättade och intressanta, och lyckas sammanfoga och fylla i handlingen i de olika spelen på ett rätt bra sätt. Som paket och helhet är Layers of Fear imponerande, och håller rätt hög klass fortfarande. Men det dras tyvärr ned lite av att det första spelet lider av lite bristande tempo och oengagerande handling.