Recension: Layers of Fear: Inheritance [PS4]

När skräckspelet Layers of Fear (6/10) släpptes tidigare i år var det ett spel jag var väldigt förväntansfull inför, men det visade sig tyvärr vara lite ojämnt i genomförandet. Det fanns en bra bas att bygga på, men dessvärre var det lite för mycket som kändes bekant från andra verk och det nådde inte riktigt upp till inspirationskällornas nivåer.

Nu när expansionen Inheritance är här, är förstås förhoppningarna att utvecklaren har lärt sig av missarna i grundspelet och vidareutvecklar det intressanta konceptet.

Precis som i grundspelet utspelar sig berättelsen helt och hållet i den övergivna villan tillhörande en konstnär som har problem både med alkohol men även på det psykiska planet. Denna gång spelar du dock som konstnärens dotter som efter många år återvänder till den kusliga bostaden. När du äntrar huset är det dock lite mer kaotiskt än vad inledningen i grundspelet bjöd på; det ligger bråte överallt och det är tydligt att ingen har befunnit sig här på länge.

När du vandrar omkring i huset börjar en del förträngda minnen bubbla upp till ytan, och en mindre trevlig barndom börjar uppenbaras. Pappans alkoholvanor och oförutsägbara temperament skapade flertalet otrygga situationer som utspelar sig allteftersom du utforskar huset, fast oftast med en skruvad och surrealistisk snurr på det hela. Tyvärr går inte spelet tillräckligt långt i försöket att skapa en emotionell koppling till varken situationer eller protagonist, vilket resulterade i att de sekvenser som ska upplevas som obehagliga sällan påverkade mig.

Förmodligen den läskigaste hästen i hela världen.

Om du bara är intresserad av själva berättelsen är det här dessutom en väldigt kort upplevelse. Med lite lätt utforskande tog jag mig igenom expansionen på ungefär en timme, och det känns lite i minsta laget för det utvecklarna försöker skildra. Visst, det finns teckningar och papperslappar att jaga fatt i runt omkring i huset, och dessa fyller ut berättelsen en aning. Jag vidhåller dock att om du som utvecklare gömmer delar av historien du vill berätta bakom sidoaktiviteter, har du missat poängen med ett berättelsedrivet spel.

På den tekniska fronten finns både de styrkor och svagheter som Layers of Fear hade i ett i stort sett oförändrat skick. Laddningstiden för att starta upp spelet får mig att tänka på det gamla Konami-rådet att gå och göra en smörgås medan Metal Gear Solid 4 installerades. Bildfrekvensen är svajig och även om spelet är ganska snyggt ibland är det inte tillräckligt avancerat för att orsaka en del av de djupdykningar som upplevs ibland.

Jag gillar det faktum att vi får se grundspelet ur ett annat perspektiv, då det är ett intressant sätt att spinna vidare på de mystiska händelserna i Layers of Fear. Det märks dock att utvecklarna inte har haft speciellt många idéer om hur detta skulle göras på ett betydelsefullt vis, och det resulterar i ett korthugget sidospår som inte riktigt lyckas leverera sin poäng på ett vettigt sett.