Recension: Last Time I Saw You [PS4, PS5]

I en liten by någonstans långt ute på den japanska vischan bor den tolvåriga grabben Ayumi. Det är sent 80-tal och han lever ett ganska alldagligt liv, umgås med vänner, går i skolan och tampas med de där vanliga problemen man ofta har när man är i den åldern.

Men på senare tid har han varit med om något som bryter mönstret. En mystisk tjej dyker upp i hans drömmar varje natt, pockandes på hans uppmärksamhet. Hon verkar vara i behov av hjälp och Ayumi förstår snart att det är i den intilliggande skogen hans äventyr kommer att få sin start. Jag har spelat Last Time I Saw You, en intressant kombination av plattformsspel och visuell roman.

Spelet börjar på ett sävligt vis, och en liten men mysig by växer fram framför mig. Invånarna som befolkar den är en färgglad klick karaktärer som alla har något att fylla ut handlingen med. Mysiga animationer lyfter fram världen med dessa invånare, och jag känner mig tidigt ganska bekväm i den. Ayumi bor tillsammans med sina föräldrar mitt i samhället, men allt är inte som det ska. En serie av intensiva orkaner plågar området, och det är under en av dem som Ayumi först får kontakt med Amibitsu, den mystiska flickan som gör honom varse om att värre saker är i antågande. Med Ayumis hjälp kan hon sätta stopp för det hela och rädda byn från undergång.

Spelet utspelar sig under ett antal dagar, huvudsakligen i byn och den intilliggande skogen med omnejd. Skogen, en plats med övernaturlig laddning består av ett antal områden som alla måste utforskas för att föra handlingen framåt. Det samma gäller staden där jag varje dag kan prata med invånarna och utföra olika små uppgifter för att påverka narrativet. Jag reagerar tidigt på att det blir lite väl mycket springande fram och tillbaka för min smak, framförallt då vissa uppdrag kräver att jag pratar med flertalet personer eller letar efter saker i omgivningen. Många av dagarna följer dessutom en återkommande rutin som efter ett tag känns lite utsliten, trots trevliga dialoger.

När jag utforskar skogen tillsammans med Amibitsu får jag tillgång till hennes olika egenskaper (helt fokuserade kring mobilitet). Dessa utgör toppen av ett allt för simpelt plattformsupplägg som trots att spelet beskrivs som ”lättsamt” kanske ändå hade gynnats av lite mer tyngd. Ayumi själv kan förvisso både hoppa och svinga sitt baseboll-trä, men vad är poängen med det om mängden fiender, bossar och fällor är snudd på icke-existerande? Inte vid ett enda tillfälle går min hälsomätare under två tredjedelar av sin maxkapacitet, så nog hade man kunnat skruva upp svårighetsgraden en gnutta i alla fall. Som tur är finns det ett fåtal pussel som bryter av något, om än bara för några minuter.

Trots den enkla framkomligheten är utforskandet av skogen en ganska trevlig upplevelse. Färgstarka figurer ur japansk mytologi dyker upp titt som tätt, och allt eftersom handlingen fortgår blir berättelsen allt mörkare och dyster. De ständiga orkanerna tär på byborna och byns gamla synder kommer upp till ytan i samma takt som vattnet stiger med stormen. I de flesta av fallen får jag själv vara med och göra dialogval, något som är enklare sagt än gjort på grund av den involverande handlingen.

Allt som allt är Last Time I Saw You ett spel som har några ljusa stunder och då framförallt i berättandet. Ayumi och hans vänner är ett sympatiskt gäng vars öden intresserar, så om något är det för handlingen  (och den stämningsfulla musiken) man ska spela detta spel. Annat får man säga om plattformsdelen som snarare bör ses som ett svagt sidospår eller minispel än av större betydelse för spelets upplägg. Är du okej med denna något ojämna balans kanske det här spelet kan vara något för dig.