Recension: Lara Croft GO [PS4,Vita]

På senare år har pusselspelen fått ett rejält uppsving. Matcha tre-spelen finns förstås kvar, men lite mer stämningsfulla spel med en berättelse har också dykt upp. Jag vill lägga Lara Croft GO i samma spelkategori som The Witness (9/10), The Talos Principle (9/10) och självklart Hitman GO: Definitive Edition (7/10).

Har du spelat Hitman GO så känner du redan till upplägget. Här har du ett turordningsbaserat pusselspel där du ska se till att Lara Croft överlever fiender och fällor samtidigt som hon fyller på skattsamlingen hemma i sin herrgård.

Spelet har sedan länge funnits till mobiltelefoner, och i PlayStation-versionerna ingår grundspelet och de två expansionerna The Shard of Life och Mirror of Spirits. Pusselmekanikerna är till en början enkla, men fler och fler introduceras och svårighetsgraden stegras successivt. Det finns exempelvis golvplattor som du bara kan gå på en gång, paneler som rör sig när när de aktiveras av en golvknapp eller när du drar i en spak, och självklart fiender av olika slag. Fienderna har diverse egenskaper som du måste exploatera för att klara banorna. Spindlarna går i ett fast mönster, medan ormarna står still och ödlorna följer efter dig.

Snake? Snaaaaaaaake!

Grundäventyret är uppdelat i fem kapitel och berättar hur Lara hittade artefakten Atlas of Beyond. Spelet lyckas otroligt bra med att bygga upp en stämning genom intelligent bandesign, underbar grafik och passande musik och ljudeffekter. Portningen till PlayStation verkar dock inte ha varit helt smärtfri, då både PlayStation 4- och Vita-versionerna dras med hack i grafiken, vilket känns förvånande då jag spelar på kraftigare hårdvara än mobiltelefoner.

Förutom själva pusslandet för att komma vidare finns det på alla banor ett antal mer eller mindre gömda krukor, där du kan finna en ädelsten eller en del av en artefakt. Om du lyckas hitta alla delarna till en artefakt låser du upp en ny dräkt för Lara, och analogt om du hittar alla ädelstenar på samtliga banor låser du upp en speciell dräkt. Dräkterna väcker också en massa nostalgiska känslor då de är tagna från de tidiga Tomb Raider-spelen. Krukorna kan vara otroligt kluriga att hitta och ibland syns de bara från en specifik position på banan och ibland ser jag bara glittret från den. Jag är svag för undergenren ”dolda saker”-spel och tillbringade nästan löjligt mycket tid på att observera bakgrunderna i banorna för att hitta alla krukor. Det blir ett perfekt samspel mellan tankenötter och ren observationsförmåga, och det passar mig som handen i handsken.

Crescendot på grundäventyret blir tveklöst den episka bosstriden som utspelas över flera banor. Jag tycker ofta att bossarna brukar förminskas i turordningsbaserade spel och bara kompenseras med större siffror, men här känns det verkligen storslaget och bombastiskt! Att överlista giftdrottningen är otroligt tillfredsställande och pulshöjande trots att jag kan pusta ut mellan varje drag.

Tvillingnöt – en pusselbana med två Lara Croft samtidigt

De båda expansionerna fortsätter att introducera nya mekaniker, där jag tycker spegelbanorna i Mirror of Spirits sticker ut. De moment där du helt plötsligt har två Lara att tänka på tillför en dimension och jag märker att det blir längre betänketid på varje förflyttning. Men då blir det desto mer tillfredsställande att hitta den där sekvensen jag måste få till för att komma vidare. Självklart dyker det upp tillfällen där jag kör fast och faller tillbaka på att testa istället för att planera. Då uppskattar jag att det går snabbt att återställa banan och du kan självklart försöka igen från menyn.

PlayStation 4- och PlayStation Vita-versionerna är i det närmaste identiska, med den största skillnaden att du kan välja att använda pekskärmen för att styra spelet på Vita. Både sparfiler och troféer är dessutom gemensamma för de båda versionerna.

Både pussel och design håller absolut toppklass och vore det inte för de tekniska tillkortakommandena som påminner mig om att jag sitter och spelar, så nosar det på en fullpoängare.