Recension: Knack [PS4]

Även om försäljningen av PlayStation 4-konsoler verkar ha gått oförskämt bra är det många som kan skriva under på att spelutbudet till den nya konsolen haft en riktigt knackig start. Själv har jag visserligen haft ganska kul med startutbudet då det bjöd på en rad lyckade multiformatstitlar, men jag kan förstå att folk är besvikna då de konsolexklusiva titlarna lyser med sin frånvaro, och bland de få som har släppts är det i stort sett bara Resogun (9/10) som kommer att bli ihågkommit.

Bland de andra exklusiva lanseringstitlarna finner vi familjeäventyret Knack, vars syfte är att öppna dörren till den nya konsolgenerationen genom att bjuda på ett Pixar-osande actionspel sett ur fågelperspektiv för upp till två spelare.

Vid första anblick känns spelet väldigt lättillgängligt då kontrollen är simpel och majoriteten av attackerna utförs med en och samma knapp. Att alla talar svenska är förstås också roligt, trots att översättarna inte petat in ett enda knack knack-skämt och valt att kalla goblins för troll. Även om jag stör mig på att det inte går att byta språk utan att ändra systemspråk i konsolen talar allt i Knacks inledande bana för ett lovande äventyr för såväl ovana som erfarna spelare.

Tjugo dödsfall senare så tidigt som på andra banan upptäcker jag dock att denna inledande känsla var helt fel. Innan jag vet ordet av det upptäcker jag att svårighetsgraden blivit omotiverat hög och spelet verkar plötsligt vara utvecklat med riktiga hardcorespelare i åtanke, men missar på samma gång att bjuda på ett stridssystem med någon form av djup eller belöning. Det får mig att undre vilken målgrupp spelet är gjort för egentligen.

Knack växer och blir större i takt med att han samlar reliker, bland dessa finns specialreliker som förvandlar honom till allt från en isjätte till en osynlig liten spionklump

Knack är en livs levande skrothög som växer sig större och blir starkare genom att samla gamla reliker och annat skräp från sin omgivning. Det hela blir tyvärr rätt ironiskt då titelns enformiga och föråldrade spelmekanik får hela upplevelsen att kännas just som en gammal relik, hämtad från tidig PlayStation 1-era. Hur vackra miljöer och stämningsfull musik vi än bjuds på räcker det alltså inte för att skaka av den unkna lukten av gammal källare när man ställer det mot nutida genrekonkurrenter som blockbustern LEGO Marvel Super Heroes och samlarsuccén Skylanders: Swap Force (8/10). Trots att spelet är exklusivt för den nya konsolgenerationen känns det alltså som hämtat från mitten av 90-talet.

Karaktärsdesignen verkar också ha tinats upp från en tid då personlighet och spelkaraktärer var en ekvation som sällan gick ihop. För trots att Knack mestadels består av sten är han långt ifrån stentuff, och eftersom han bara följer order från sina människoliknande vänner utan att tänka någonting själv känns han som den mest opersonliga actionhjälten någonsin. Om utvecklarna nu haft så svårt att skapa intressanta personligheter hade jag gärna sett att de åtminstone försökt kompensera för detta med humor eller liknande, men det är väldigt sällan Knack får mig att dra på smilbanden.

Därav inte sagt att det är ett genomuselt spel. Trots ovan nämnda (k)nackdelar och det faktum att samarbetsläget fungerar fruktansvärt dåligt tar jag mig ändå igenom hela äventyret utan att känna mig allt för uttråkad. Klart största behållningen finns i letandet efter dolda skatter, vars belöning tar lång tid innan man får användning för vilket gör dem extra intressanta. Dessa i kombination med min samlarmani fick mig till och med att spela om spelet direkt efter att jag klarat det i hopp om att hitta samtliga skatter. Jag gillar även grundidén med karaktären som byter kroppsstorlek beroende på hur mycket skräp hen samlat på sig och får olika egenskaper beroende på vilka element bråten tillhör, även om utvecklarna inte riktigt vågat ta ut svängarna ordentligt.

Spelets klart roligaste del är att leta reda på alla dolda skatter

Egentligen är Knack ett ganska okej spel, men alltför många brister och alldeles för få pusselavbrott får det att blekna bland dagens konkurrenter. Med LEGO- och Skylanders-spelen på samma format finns med andra ord ingen större anledning att bry sig om Knack, som ärligt talat släppts minst 15 år för sent. Det enda denna vandrande tegelstenssvärm kommer att samla hemma hos mig i fortsättningen är damm i min bokhylla, där det kommer att bli lika bortglömt som liknande Kameo: Elements of Power blev förra konsolgenerationen.