Recension: KLAUS [PS4]

När ett spel med egennamnet Klaus som titel hamnar i spelmaskinen så kan jag inte undgå att förvänta mig tysk kvalitet och digital spritzeglockenwerkmechanik. Nu hamnade mina förutfattade meningar rejält fel, vilket säkert kan avläsas ur utvecklaren La Cosas namn.

KLAUS är en actionpusselplattformare med höga ambitioner i samtliga aspekter som ingår i en sådan. Det börjar visserligen inte särskilt originellt med det bekanta temat av att vakna upp med minnesförlust i en källare, men utvecklar sig sakta mot att bli en studie i att hitta sig själv. Fast för att det hela inte ska bli för metafysiskt så visualiseras detta också med upptäckten att du är en klon.

Visst, fortfarande inte unikt, men variationen kommer i form av att den andra klonen gjorts till en stor Hulken-liknade version med lite andra egenskaper. Till det blandas spelaren in igen som en ytterligare motspelare i Klaus återkommande utbrott mot fjärde väggen. Rörigt är bara förnamnet.

Detta är dock rent spelmässigt intressant, men tenderar att bli lite för mycket för någon med lite begränsad simultankapacitet. Till att börja med kontrolleras lill-Klaus, som kan hacka datorer som styr olika maskiner i de fabriker och kontor merparten av äventyret utspelas i. Sedan har vi stor-Klaus som på typiskt Hulken-manér kan mosa saker och flyga med den gula skjorta han bär som mantel. Ja, inte exakt som Hulken då kanske, och dessutom är han exakt lika känslig som lill-Klaus och det gäller att vara försiktig med alla sågklingor och lasrar ändå. Till sist kan även vissa saker manipuleras direkt av spelaren med en markör som flyttas med pekplattan på handkontrollen.

Ledsen Klaus, men prinsessan är i en annan lagerlokal.

Det går att växla mellan Klausarna eller styra båda samtidigt, men eftersom de har olika rörelsemönster och fart gör den utväxlingen detta lite mer tungbitande än det låter. Oftast är ändå svaret på labyrintpusslen att de löser problem på var sitt håll för att senare kunna mötas vid utgången. Detta har utformats med en genomgående riktigt smart bandesign som förvånar i variation med tanke på att spelet är ganska mastigt. Banorna har en försiktigt stigande svårighetskurva som börjar pedagogiskt förklarande mekaniken för att till sist nästan börja likna de värre av trollpåhitten i Super Mario Maker. Skillnaden är att sparpunkter tack och lov är väldigt frekventa, och det känns därför aldrig omöjligt.

Den minimalistiska grafiken på själva huvudbanorna växlas emellanåt med minst sagt abstrakta konstexperiment på de bonusbanor som även broderar ut handlingen. Det är också där, förutom i designen av själva Klausarna, som spelets ursprung blir mer tydlig. Den inte helt lättnynnade musiken är distinkt, tungt retromodern och bitvis subtilt färgad av blip-blop-toner som bara signalerar inspiration snarare än att avslöja den rakt av.

Styrningen är dock ett av spelets större problem eftersom det gamla beprövade styrkorset ännu en gång har ersatts av analogspaken. Det gör hoppandet onödigt vingligt, men när det också kopplas ihop med jobbigt dubbelhoppande i luften blir det extra kännbart. Det komplicerar även när kanter inte riktigt alltid är säker mark och det går att landa fint på en avsats bara för att glida av ett par sekunder därefter. Dessutom borde axelknapparna verkligen ha bytt plats, något som visserligen lösas med knappomläggningen PS4 har.

Om Sonic the Hedgehog sett ut mer som originalomslagen.

Under min genomspelning har det bjudits på en mångfald av buggar i form dödsloopar, fryskrascher och moonwalks i luften. Utöver det lider också prestandan rejält vid några illa valda tillfällen när det blir lite för mycket action för motorn, och som tydligast blir det då så klart vid en av bosstriderna. Visst kan detta ses som en oavsiktlig (tror jag) förstärkning av retroblinkningen till Mega Man den så uppenbart är, men det blir till en grad där det kändes som den enda orsaken till några omtagningar extra. En frysning tvingade fram repetition av en hel och rätt lång nivå, den andra bara av en boss.

De många bristerna till trots är spelet i stort en bra upplevelse som bakar ihop ett par välmatade genrer och levererar dem ett paket som sticker ut lite extra, och inte bara genom sin förpackning. Sammantaget kräver det nog ändå tills det fixas ett överseende bara de mer inbitna av plattformsfantaster kan ge det, men det finns ett intressant och utmanade spel här, om än bitvis av fel orsaker.