Recension: Klang 2 [PS4, PS5]

Så fort jag ser ett spel från utgivaren och utvecklaren Ratalaika, tänker jag omedelbart på tre saker; billigt, halvkass och snabb platinatrofé. När Klang 2 damp ned hos redaktionen, kikade jag lite snabbt på videon till det och fastnade omedelbart för upplägget och musiken i spelet. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att det var ett spel från Ratalaika. Men det var det. Och det är det. Och det är helt annorlunda från tidigare upplevelser från dem.

Som namnet avslöjar, är detta en uppföljare till ett spel med titeln Klang, en upplevelse som gått mig helt förbi. Föregångaren verkar dock handla om ett sidoscrollande äventyr där fokus inte är lika stort på rytm. I Klang 2 är det dock helt annorlunda. Borta är springandet och hoppandet, dessa är istället utbytta mot ett helt formidabelt fokus på det som gör rytmspel till just rytmspel; rytmen.

Det har tydligen hänt mycket sedan sist, min hjälte vaknar upp i något slags alternativt universum där okända röster talar med honom. Det står mycket på spel för att inte livet, universum och allting ska förfalla totalt och mitt uppdrag består i att besegra den värsta fienden som galaxerna har skådat; Sonus. För att göra detta, behöver jag lära mig att slåss ordentligt, i takt till musiken. Efter en kort introduktion till mekaniken skickas jag till en knytpunkt där jag kan öva upp mina färdigheter genom att slåss i en simulator eller bara prata med den röst som väglett mig hittills.

Merparten av tiden tillbringas såklart i övningsrummet där jag kan välja från en mängd olika låtar, och via dessa öva upp mina färdigheter. Stridsmomenten både i simulatorn och mot bossarna består av ett komplext agerande i symbios med musiken. Inte nog med att jag behöver tajma mina knapptryckningar korrekt, jag måste också använda vänster styrspak för att rikta attacken mot fienden.

Det finns i grunden tre olika fiender; en där det räcker att jag riktar attacken mot denne och släpper loss attacken i rätt ögonblick, en där jag behöver sikta in mig för att göra en hoppattack i rätt riktning och en där jag förutom att sikta in mig på antagonisten även måste hålla in knappen tills jag har nedgjort denne.

Det låter säkert enkelt och det är det mycket riktigt också under de första låtarna. Men ju längre in i spelet jag kommer, ökar musikens tempo, takt och komplexitet. Under de sista nivåerna går det så fort att till och med min tonåriga son skakar på huvudet och undrar hur jag hinner med allt. Jag hoppar, slår, justerar attackvinkeln snett nedåt för att landa nästa attack perfekt i plytet på nästa fiende samtidigt som jag siktar in mig på en rad snabba attacker på motsatt sida av skärmen.

Spelmekaniken är lika genialisk som den är brutalt utmanande. Om jag ska tjata ihjäl ett uttryck, stämmer verkligen devisen att detta är enkelt att lära sig men svårt att bemästra. Det krävs ett oerhört tålamod och muskelminne för att klara av de senare nivåerna av låtar som Klang 2 slänger i ansiktet på mig.

Och musiken då. Om du, liksom jag, uppskattar EDM och Dubstep, är detta rena guldgruvan. Maken till intensiva drops, pumpande techno och fantastiska drömlika landskap i ljudsfären har jag inte upplevt på länge. Valet av musik är så otroligt passande att jag tappar hakan gång på gång när jag startar en ny nivå att plågas i.

Klang 2 är utan tvekan det bästa spelet från Ratalaika som jag någonsin spelat. Faktum är att det, oavsett vems namn som står i början av upplevelsen, är ett av de mest intensiva, innovativa och underhållande rytmspelen som givits ut på länge. Och då har jag spelat en hel del av dessa.