Recension: King’s Quest: Once Upon a Climb [PS4]

Sierra återupplivade sin klassiska King’s Quest-serie förra året, och nu har tiden kommit till det tredje spelet i serien. Det ska ju bli fem avsnitt totalt (samt en epilog) och det återstår att se om berättelsen hinner nå sitt slut i år eller om vi får vänta till 2017. I de två första avsnitten blev Graham kung över Daventry och utförde en del hjältedåd, och i King’s Quest: Once Upon a Climb har han börjat bli varm i kläderna. Problemet är bara att han är ensam och vill skaffa familj, så i sann äventyrsspelsanda ger han sig ut på jakt efter en fru.

Premissen i Once Upon a Climb är – om jag får bjuda på lite spoilers – att du ska ta dig upp i ett torn för att rädda en prinsessa och sedan gifta dig med henne. Kruxet är dock att hon inte är ensam där uppe, och eftersom alla spelen i serien utspelar sig i tidigare skeden under kung Grahams liv blir det dina handlingar som avgör vems gunst du ska vinna. Metaberättelsen ändras lite beroende på dina val på ett ganska naturligt sätt, vilket gör att dina tidigare handlingar återspeglas i nutiden (när Graham är ung), men det är ganska enkla grepp.

Vem ska Graham (eller snarare: du) välja?

Om du har läst recensionerna av de tidigare episoderna (A Knight to Remember (8/10) och Rubble Without a Cause (5/10) förstår du kanske att jag var orolig för att serien tappat tempo helt. Men turligt nog är den tredje delen lite tajtare och mer välregisserad än den andra, även om den inte når upp till inledningsavsnittet på långa vägar. Områdena du befinner dig på är nämligen alldeles för små, och det finns på tok för få valmöjligheter som försvårar problemlösningsavsnitten. Om du misslyckas är det bara att börja om igen där du senast slutade, vilket gör att det blir svårt att uppbåda någon särskild entusiasm när allt bara kräver några få knapptryckningar för att man ska lyckas. Pusslen i äventyrsspel brukade vara frustrerande svåra tills man fattade lösningen. Jag säger inte att det måste vara irriterande och ologiskt, men jag vill ändå behöva tänka efter lite och känna mig duktig när jag har kommit på lösningen.

Dialogen känns inte heller lika vass som den gjorde när spelserien inleddes, och jag skrattade faktiskt inte till en enda gång (fast jag fnissade faktiskt lite när favoritkaraktären Whisper dök upp halvvägs genom avsnittet, det får jag ändå erkänna). Själva metahandlingen är i alla fall lika bra som tidigare, och dialogen mellan den gamle kungen och hans två barnbarn är det som ser till att jag förblir intresserad av de kommande delarna. Fast när de kommer är det ingen som vet ännu, så jag hoppas att det sker snart.