Recension: Kingdoms of Amalur: Re-Reckoning [PS4]

Oftast när det lanseras nyversioner eller återutgivningar av spel gäller det gamla storsäljare eller spel som har en passionerad följarskara. Därför kan jag nog klassa en nyversion av Kingdoms of Amalur: Reckoning som en av de mer otippade lanseringarna på länge. Spelet släpptes under förgående generation och var menat att vara lite av en prolog till en gigantisk MMO-satsning.

Saker och ting gick dock inte riktigt som planerat och utvecklarna 38 Studios imploderade på ett spektakulärt vis, vilket ledde till utdragna rättsprocesser om vem som ägde vad och vem som var skyldig vilka pengar. När varunamnet var på väg att falla i glömska hos de flesta passade THQ Nordic på att snappa upp rättigheterna, och nu har de dammat av det gamla actionrollspelet från 2012.

Det tidigare idylliska Amalur håller på att slitas sönder av ett brutalt krig som sprider sig längre och längre västerut i riket. Den ondskefulle Gadflow leder sina styrkor hänsynslöst och ingen verkar kunna sätta stopp för deras framfart över kontinenten. Inte förrän vår protagonist kliver in i bilden förstås.

För att kunna se till att ha tillräckligt med stridsdugliga personer i kriget försöker nämligen forskare att hitta ett sätt att återuppliva de döda, och du är det första lyckade experimentet. Tråkigt nog kommer invasionsstyrkorna strax efter och sätter stopp för vidare försök, men det är tydligt att Gadflow ser dig som ett stort hot. Det enda som inte följde med i huvudkaraktärens återuppvaknande är minnet, och du söker därför både efter svar på vem du är samt varför precis alla ondsinta varelser i världen jagar dig.

När jag kommer igång i den relativt öppna spelvärlden börjar en del av de gamla minnena från när jag spelade originalet forsa tillbaka. Det actionfokuserade stridssystemet börjar kännas bekant, och även om det känns lite föråldrat och enformigt är det ändå ganska tillfredsställande att hugga ner fiendehorderna. Det finns en del dynamik att finna om du utforskar de olika talangträden, men det finns sällan något stort behov om du bara behärskar lite tajmingen och har vettig utrustning.

På den grafiska fronten är det inga milsvida förbättringar som har gjorts, och detta syns en del på karaktärsmodeller och animationer. Det ser lite kantigt och stolpigt ut överlag, men själva stämningen som etableras i spelvärlden är fortfarande ganska skön. I synnerhet de gigantiska skogsområdena i början av spelet fångar mig i nostalgitäcke, då de påminner en del om Night Elf-områdena i World of Warcraft där jag har tillbringat otaliga timmar.

Det är inte bara här jag ser kopplingarna till MMO-designen de siktade på i slutänden, utan det märks även på uppdragen du får på vägen. Du kan inte gå två meter utan att någon har tappat sin plånbok, sin katt eller sin katts plånbok, och bara du kan rädda dem ur denna soppa. Det finns fyra olika nivåer av uppdrag, men det är i slutänden bara huvuduppdragen och de fraktionsbaserade berättelsespåren som känns någorlunda intressanta. Alla andra aktiviteter känns som utfyllnad för att få din karaktär att gå upp i nivå, men de känns aldrig riktigt involverande.

Ett litet irritationsmoment som har dykt upp i samband med den högre upplösningen är att element på skärmen som miniatyrkartan, hälsomätare och dylikt känns överdimensionerad och tar upp gigantiska mängder av skärmutrymmet. Utvecklarna har lagt in möjligheten att skala ner dessa element, men då blir de istället på tok för små.

Trots att spelet inte har åldrats så väl på vissa ställen, och att standarden på uppdragsdesign har höjts med tiden upplever jag ändå att det är svårt att slita mig från spelet när jag väl sätter igång och spelar. Det finns en väldesignad grund i spelet med intressanta miljöer och en spelkänsla som fortfarande håller god klass. Det är utan tvekan det bästa sättet att uppleva spelet, och årets mest överraskande nyutgåva visar sig överlag att vara en positiv överraskning.