Recension: Killzone: Shadow Fall [PS4]

Rent tekniskt är Killzone: Shadow Fall ett praktexemplar bland PlayStation 4-spel. Det rullar silkeslent i äkta 1080p-upplösning och ser på sina ställen bedårande stiligt ut. Ljuseffekterna ger miljöerna liv och känslan av storskalighet är hisnande på ett par banor. Vill du ha en liten smak av vad den nya generationen innebär i detta avseende är det här definitivt spelat att testa.

Men att ansvara för flaggskeppet bland lanseringstitlar på en ny konsol är med all säkerhet ett ganska stressigt och tungt uppdrag. Guerrilla Games åttagande var alltså på pappret i stort sett dömt att misslyckas och det gjorde det också – men inte fullständigt och definitivt inte utan att gnistra till här och där.

När jag ger mig i kast med kampanjen blir det emellertid tydligt att mycket av krutet hamnat just på det rent tekniska. Under den stiliga ytan gömmer sig nämligen ett synnerligen traditionellt skjutspel. Vad som vid spelets andra bana ger sken av att vara ett försök att skapa dynamiska och öppna miljöer med stora valmöjligheter visar sig snabbt vara något som det helt enkelt inte fanns tid att fullfölja.

De flesta av passagerna i Killzone: Shadow Fall består faktiskt av nedärvt korridorsspringade genom snitslade banor, med lite tidstypiskt duckande bakom skydd och påtvingat metodiskt siktande emot huvudet för att nå framgång. Det går att smyga sig fram och avrätta fiender bakifrån, men det finns nästan aldrig bra tillfällen att använda sig av tekniken och det hjälper inte heller att motståndarna verkar ha både ett sjätte sinne och syn som en örn.

Berättelsen följer den ifrån tidigare spel och äger rum under en tid av bräcklig vapenvila emellan människor och Helghast. Viljan att baka in samhällskommentarer om krig och politik är oförtäckt, men det misslyckas dessvärre nästan alltid att engagera. Karaktärerna på båda sidor av konflikten framstår som riktiga skitstövlar och jag bryr mig inte om varken dem eller vem som går vinnande ur striden.

En bidragande orsak till min brist på engagemang finner jag hos de många styltiga röstskådespelarna som nästan verkar göra sitt yttersta för att förvandla redan tveksamma figurer till nästan skrattretande parodier på sig själva.

När det kommer till flerspelarläget ljusnar det en aning. Guerrilla Games ska ha en fjäder i hatten för att det dels fungerar i det närmaste felfritt att hoppa in och ut ur matcher och dels för att de insett vikten av stabila 60 bildrutor per sekund. Spelläget Warzone har måhända hängt med ända sedan Killzone 2, men det är fortfarande väldigt uppfriskande att aldrig riktigt veta vad som ska ske härnäst när spelupplägget ändras under matchens gång.

En annan viktig aspekt när det kommer till flerspelarlägen är att det fortsätter att nötas även någon vecka efter lanseringen och där har spelet inga som helst problem utan verkar ha fått sig en skara hängivna anhängare och spelas flitigt alla tider på dygnet.

Sammantaget har Killzone: Shadow Fall alltså en helt okej kampanj som vid sidan av sitt stiliga yttre känns tämligen gammaldags och ett hyfsat bra flerspelarläge. Jag är helt övertygad om att Guerrilla Games siktade bra mycket högre och ambitionerna är både tydliga och har potential också, men slutresultatet blev alltså bara halvbra och det är givetvis en ganska stor besvikelse.