Recension: Kholat [PS4]

Äntligen har jag fått tänderna i ett läskigt spel som kryper under skinnet på mig. Jag har länge längtat tillbaka till skräckens sköna, nervkittlande värld och även om jag fortfarande har svårt att genomlida denna speltyp, är jag nu riktigt nöjd med mig själv.

Den 27 januari 1959, begav sig en trupp med tappra ungdomar iväg mot sitt livs äventyr; att med skidor ta sig över den norra delen av Uralbergen. Sju män och två kvinnor, leddes av Igor Dyatlov att övervinna den utmanande färden till berget Otorten – vilket ironiskt nog betyder ”åk aldrig hit” enligt den utdöda, ryska dialekten Mansi. En person i gruppen fick avbryta äventyret redan efter en dag, och tack vare sin otur blev han den enda överlevande.

När spelet börjar står jag vid samma perrong som de erfarna, förväntansfulla bergsklättrarna och skidåkarna gjorde när de startade sin ödesdigra resa. Det lilla samhället Ivdel är alldeles tomt och snön yr omkring mig; vinden viner i mina öron och jag känner mig omedelbart desorienterad.

Efter att ha irrat omkring i den lilla staden hittar jag en stig som tar mig upp mot bergen, och jag påbörjar min försiktiga vandring fast besluten att ta reda på vad som egentligen hände uppe på berget. Plötsligt lugnar snöblåsten ned sig och jag hör andra ljud; musiken stegrar och nackhåren reser sig – det här blir jobbigt känner jag redan nu.

På detta sätt fortsätter Kholat att reta mina känslor. Jag är konstant spänd inför vad som lurar bakom nästa kulle och jag hoppar till så fort jag hör ett nytt ljud. Vargarna ylar på håll, vinden blåser och ibland tycker jag mig höra människoröster. Min stress ökar gradvis ända till det ögonblick då jag ställs inför mitt första möte; det finns annat i skogen och bland bergen än jag och vargarna!

Självklart måste jag ta mig till det där tornet som ser så läskigt ut!

För att hitta bland bergen och skogarna har min karaktär en kompass och en karta, inget annat. Jag vet inte var på kartan jag befinner mig och det finns ingen markör som visar vart jag ska; det känns verkligt och jag känner mig hjälplös på riktigt. En ficklampa går att använda i de riktigt mörka passagerna men den är jag sparsam med; dels vet jag inte hur länge batterierna räcker men jag vet inte heller om det är någon som iakttar mig från håll.

Berättelsen förmedlas på två sätt; dels genom de anteckningar som är spridda runt kartan, där varje informationsdel utvecklar vad som har hänt. Den stora behållningen i narrativet kommer dock från Sean Bean som levererar en utmärkt känsla när det kommer till att driva historien framåt.

Ljuddesignen upplever jag som väldigt bra; jag reagerar alltid på minsta förändring i ljudmiljöerna och får alltid kalla kårar när jag hör något otäckt ljud bakom mig. Musiken är tillbakahållen och används endast i de tillfällen då den verkligen adderar till känslorna.

Är det normalt att träden växer så här? Var det ett morrande jag hörde bakom mig? Hjälp!

Även den grafiska utformningen är utsökt. Snöstormar och mörka grottor känns oerhört verkliga – jag lever mig enkelt in i miljöerna jag besöker. Vid ett fåtal tillfällen får jag dock uppleva rejäla prestandaproblem där det känns som att bildfrekvensen trillar ner mot någon bildruta per sekund. Dock vaknar strax motorn till liv igen och fortsätter att förmedla den verklighetstrogna miljön.

Kholat är en fantastisk upplevelse som jag varmt kan rekommendera om du känner dig redo för en intensiv, obehaglig upplevelse med en riktigt intressant berättelse som drivkraft. Det enda som jag reagerar negativt på är att min karaktär bara klarar av att springa trettio meter innan han är så utmattad att det svartnar för ögonen. Om han är så otränad, kanske det vore bättre att stanna hemma framför brasan. Å andra sidan hade jag isåfall missat denna omtumlande upplevelse, och det hade varit synd, riktigt synd!