Recension: Kena: Bridge of Spirits [PS4, PS5]

Vid en första anblick, ser Kena: Bridge of Spirits ut som en underhållande Zelda-klon, åtminstone på pappret. Men efter att ha tillbringat hela helgen med andeguiden Kena och gjort mitt yttersta för att rensa en korrupt värld från ondska, vill jag påstå att det är mycket mer, samtidigt som det inte riktigt är lika mycket.

Spelet är nämligen något så unikt som en oerhört vacker Tomb Raider-upplevelse med fokus på en vacker, men sorglig berättelse. Kopplingen mellan Lara Crofts äventyr och de som Link uthärdar för att befria sin älskade Zelda kanske du tycker är underlig, men när du väl dyker in i äventyret, kommer du att förstå exakt. Och förmodligen njuta av varje minut.

Låt mig få det uppenbara ur vägen först. Kena: Bridge of Spirits är fantastiskt snyggt, välanimerat och erbjuder en Pixar-upplevelse av det filmiska slaget. Grafiken på PlayStation 5 är så skarp, så utstuderat vacker och så fantastiskt välgjord att det nästan når samma standard som Ni No Kuni-serien i vad som är vackert att vila ögonen på när det kommer till speltitlar.

Eftersom Kena är en guide för borttappade, eller förvirrade själar, vill hon vägleda de som inte lyckats gå vidare efter sin död. I början av äventyret stöter hon på en by som verkar helt tom på liv. Något har hänt här för många, många år sedan. I sin iver att utforska sanningen och samtidigt hjälpa fler själar till ro, axlar hon den största utmaningen hon någonsin har ställts inför.

Till sitt förfogande, har hon den magiska stav som hon ärvt av sin far, som också var en guide för förlorade själar. Denna stav används till många olika saker. Dels kan hon slåss med den, dels kan hon använda den som en pilbåge och självklart spelar den en integral del av själva berättelsen.

Men vad vore ett vackert animerat, Pixar-inspirerat spel utan knubbiga, gosiga varelser som hjälper till? Det är här livsformen ”rot” kommer in i bilden; både som samlarobjekt men även som en stor hjälp i framgången när det gäller Kenas utmaning och äventyr. Rot-varelsen har nämligen förmågan att dels hjälpa vår hjältinna att hitta skatter, dels kunna flytta på saker och ting i omgivningen men också att stödja henne i striden mot den hemska korruptionen.

Spelet är i stort sett uppdelat i tre huvudsakliga delar; berättelsen och förmedlandet av känslor, strider samt pusselsekvenser. När det kommer till striderna, är jag benägen att jämföra elementet med det hyllade, älskade Dark Souls. Det finns ett djupt och tillfredsställande system för att parera och utföra motattacker, vilket är lika oförlåtande som From Softwares fantastiska titlar. Självklart kan jag även rulla bort från motståndarnas attacker, attackera blint utan att tänka mig för samt nedgöra fiender på avstånd.

Att assimilera fiender på avstånd är en förmåga som Kena får ganska snart i spelet. Bågen används dels för att, ja, skjuta fiender på avstånd, men tillför även titeln något som är unikt och som känns så bra. Om jag hoppar och siktar med bågen, aktiverar jag nämligen en slow motion-effekt, vilken känns otroligt och fantastiskt skön. Om du tänker dig scenen i Matrix där Neo duckar för kulorna i en omöjlig manöver, har du nog träffat huvudet på spiken när det kommer till rätt känsla.

Sedan kryllar det av mindre till större bossar i spelet också. Varje inflytelserik själ som jag måste befria, är självklart oerhört kraftfull och utmanande. Och här förundras jag över spelets förmåga att lära mig mer och mer av mekaniken, vilken jag behöver applicera för att nå framgång mot antagonisterna. Mot slutet av spelet är jag faktiskt förundrad över hur allt liksom sitter i ryggmärgen. Jag parerar inkommande attacker, rullar bort från förödande effekter för att sedan snabbt dubbelhoppa, ladda ett specialskott mot en öm punkt hos fienden i slow motion, samtidigt som jag börjar tänka på nästa steg. Handlingar som ofta utspelar sig inom loppet av ett fåtal sekunder.

Kena: Bridge of Spirits lär mig så väl hur jag ska spela spelet, utan att hålla mig i handen så att jag blir irriterad eller på något sätt känner att jag blir understimulerad. Med detta sagt, är det inte på något sätt enkelt att överleva striderna. Tvärtom. Förbered dig på en rejäl utmaning, även på de lägre nivåerna av svårighet.

Om det är något som jag saknar i titeln som studion Ember Labs har skapat, är det meningsfyllda sidouppdrag och samlarföremål. Jag vet att det låter knepigt men jag kan inte låta bli att tänka att detta vore en perfekt fullpoängare om jag hade möjlighet att uppgradera Kenas arsenal eller påverka möjligheterna i strid lite mer. Som titeln presenteras nu, presenteras jag inför möjligheten att leta hattar till mina ”rot” och samla på mig pengar.

Men det är i slutänden att klyva hår. Kena: Bridge of Spirits är och förblir ett fantastiskt äventyr med många minnesvärda ögonblick. Att slutstriden känns helt lånad från en Dark Souls-boss låter jag komma undan som en flirt eller kanske en artig invit till spelare som tänker att utmaningar måste vara mörka, dystra upplevelser iklädda ett From Software-etui.