Recension: Just Shapes & Beats [PS4]

I en tid där många spelprojekt är enorma produktioner med mastodontbudgetar känns det uppfriskande med minimalistiska spel som kondenserar ned anledningen till att jag spelar spel överhuvudtaget; avkoppling och underhållning. Just Shapes & Beats bjuder på exakt vad titeln säger, geometriska figurer och musik.

När jag startar upp spelet för första gången åker vänds mungipor direkt uppåt och redan i menyn börjar jag gunga med huvudet i takt till musiken. Efter att ha utforskat menyerna, där språkvalet lite överraskande innehåller Hodor, vilket byter ut alla menyval mot ordet Hodor, startar jag upp kampanjläget.

Mitt första intryck i spelet var överväldigande positivt med gåshud upp längs armarna och förhöjd puls. Musiken består av otroligt medryckande låtar av elektronisk dansmusik i allt från genrerna progressiv trance till dubstep. Och just musiken är en så otroligt central del i spelupplevelsen och har prickat hundra procent rätt. 

Spelmekaniken är ganska enkel. Jag spelar en blå rektangel och ska undvika att bli träffad av olika hinder som dyker upp och rör sig i takt till musiken. Det enda jag har till mitt förfogande är förflyttning och en sprint-förmåga som tillåter mig att rusa igenom hinder och förhoppningsvis dyka upp på andra sidan. Varje gång jag krockar med ett hinder lossnar ett hörn av min rektangel och när alla bitar är borta spolas låten tillbaka till senaste kontrollpunkten.

Banorna är otroligt läckra och bjuder på en orgie i neonfärger där cerise-rosa är huvudinslaget. Nivådesignen är fantastisk, och ena sekunden tvingas jag ducka kulregn som om jag befann mig i ett skjutarspel av typen bullet hell, för att nästa åka med roterande strålar eller enorma rullande kugghjul. Utmaningen blir att försöka behålla lugnet och hitta säkra platser för varje moment i låtarna. Den gamla klyschan lätt att lära, men svårt att bemästra skulle kunna vara spelets slogan.

Berättelselägets centrala nav där du väljer vilken bana du ska spela bjuder även den på en hel del överraskningar i form av rytmspelelement och klurigheter för att ta ens ta dig till nästa bana. Momenten mellan banorna är så välgjorda att det är en fröjd att navigera mellan nivåerna och något som jag ser fram emot mellan de mer intensiva upplevelserna med hög BPM. Berättelsen i sig är helt stum och det finns varken text eller röster som förklarar vad som händer, men det audiovisuella räcker bra och lyckas väldigt väl förmedla känslorna som de försöker få fram.

Förutom kampanjen finns det också ett utmaningsläge där du kan spela tillsammans med tre vänner, antingen lokalt eller online. Det blir en kamp om vem som kan få bäst betyg, men samtidigt kan man även hjälpa varandra. Om en spelare får slut på liv, räcker det att någon av de andra snuddar vid denne för att den ska vakna upp med ett liv kvar. Läget känns genomtänkt och du samlar en valuta som kan användas för att låsa upp bonussånger beroende på hur väl du klarade låten och ett antal bonusmål som exempelvis om du väckte vänner till liv eller lyckades utan att dö.

Jag sparar inte på superlativen och jag var väldigt nära att ge full pott till Just Shapes & Beats, då det finns väldigt få spel som har fått mig att sitta och spela med ett stort flin och som verkligen andas spelglädje och kvalitet. Dock blir spelet aningen enformigt i längden och när jag spelar om en bana om och om igen för att komma vidare byts i längden leendet mot beslutsamhet. Trots denna bagtellartade bieffekt bjuder Just Shapes & Beats på en av årets starkaste spelupplevelser och en modern klassiker. Gör dig själv en tjänst och spela det!