Recension: Journey to the Savage Planet [PS4]

Nytt årtionde och tjugotalets spelutbud är fortfarande ett oskrivet blad. Journey to the Savage Planet är det första spelet från den Montrealbaserade utvecklaren Typhoon Studios, och det är sannolikt det enda vi kommer att få se på en PlayStation-plattform då de köptes upp av Google Stadia förra månaden.

Journey to the Savage Planet är en humoristisk orgie i färger och fantasi. Du är anställd av Kindred; det fjärde största rymdbolaget, och har skickats till en främmande planet för att utforska och katalogisera den för att se om det är en lämplig kandidat för mänskligheten att populera. Premisserna är karga och initialt är det en envägsresa, men du har en 3D-skrivare med dig och lyckas du hitta material så kan du bygga vapen och uppgraderingar och hittar du bränsle kanske du till och med kan åka hem?

I grund och botten bjuder spelet på en gedigen utforskarupplevelse med en uppsjö av hemligheter och upptäckter att göra. Världen är full av främmande flora och fauna och det är ditt jobb att scanna och kartlägga allting i en databas, samtidigt som du kan samla på dig material om du dödar några varelser. Självklart finns det både rovdjur och växtätare, och även de annars fredliga varelserna blir ilskna om du attackerar dem eller deras artfränder.

Varje gång du hittar en företeelse eller väg du inte kan låsa upp ännu, läggs det till ett uppdrag i din logg så att du kan hålla koll på vad du vill upptäcka. Exempelvis hittar du stenväggar med sprickor som du kan krossa med handgranatliknande växter, eller stenplattor i marken som du kan krossa när du låst upp rakethopp och en stampförmåga. Faktum är att spelet bjuder på ett väldigt välbalanserat tempo och det dyker hela tiden upp flera trådar och spår som jag vill reda ut. Och varje gång jag låser upp något nytt, har jag oftast sett flera platser tidigare som det är värt att återvända till.

De viktigaste sakerna att hitta är en orange gegga som ökar både mina livspoäng och min uthållighet när jag har ätit ett visst antal. Och en okänd legering som används för värdefulla uppgraderingar av vapen, scanner, ryggsäck eller förflyttningsförmågor. En favorit för mig är att rakethoppet inte bara kan uppgraderas till dubbelhopp utan även trippel- och kvadrupelhopp.

Den grafiska stilen känns passande och bjuder på en färgsprudlande och riktigt levande upplevelse. Allting från träd med blåa fjärilsblad till lavasjöar och svävande stenplatåer känns spännande och bidrar till den utomjordiska känslan. Höjdledden används föredömligt och det är både kul att hoppa och svinga sig fram mellan änterhakeväxterna.

Berättelsen är ganska enkel, men bidrar också till att det blir din upplevelse som står i centrum. Du får lite meddelanden i ditt skepp när du gör vissa upptäckter och du hittar lite historiska loggar från en tidigare utomjordisk upptäckare som varit på de platser du besöker nu. Spelet gör också ett seriöst försök till att vara humoristiskt, och bjuder allra mest på satir mot giriga storföretag och hur de hanterar sina anställda. Bitvis känns humorn burdus och nästan lite slapstick för senare att skimra till och nosa på känslan från Portal-spelen även om gapflabben mestadels uteblir.

På det hela taget bjuder Journey to the Savage Planet mig på en fantastisk resa och en ordentligt positiv överraskning. Jag hade bara sett några trailrar sedan det utannonserades på The Game Awards 2017 och hade aldrig gissat att jag skulle ha så här roligt att utforska en främmande planet.