Recension: Journey [PS4]

För tre år sedan lyckades thatgamecompany göra något som få andra indieutvecklare gjort tidigare. Med lanseringen av Journey började de radera ut den arbiträra gränsen som många sätter mellan indiespel och större projekt, och deras verk blev nämnt på otaliga ”Årets spel”-listor.

Konsolspelare i synnerhet har varit lite motvilliga att anamma dessa upplevelser som inte är av det traditionella slaget, förmodligen på grund av att ”indiefenomenet” fortfarande är relativt nytt jämfört med PC-plattformen. Journey gjorde dock det svårt för många att argumentera att dessa indiespel generellt sett erbjuder en sämre upplevelse jämfört med storbudgetspel.

Vi har fått vänta länge på PlayStation 4-versionen av Journey, ett spel som utan tvekan ligger på min absoluta topplista från förra generationen. Nu när det äntligen är tillgängligt är förstås min egen förväntan skyhög.

Berättelsen startar med att du introduceras till din karaktär som befinner sig mitt i en öken med enbart ett berg i sikte på horisonten. Du får inga anvisningar om varför du ska dit eller hur det är tänkt att du ska nå ditt mål, men efter några stapplande steg är din resa igång. Du möts av till synes oändliga böljande sanddyner som ger en fantastisk känsla av skala i spelvärlden och snart nog ser du några ruiner som förstås måste utforskas.

Storheterna i Journey är många, men den som först uppenbarar sig är den utsökta miljödesign som etablerar en känsla av isolering i denna öde spelvärld; ensamheten känns verkligen påtaglig. Kontrasten när flerspelarfunktionen aktiveras och jag träffar min första följeslagare är fantastisk, även om jag redan upplevt dessa möten i den förra utgåvan. Sammanförandet av spelare sker helt sömlöst i bakgrunden och den enda form av kommunikation ni kan använda är ett slags plingljud. Stämningen kommer med andra ord aldrig att förstöras av folk som inte kan bete sig civiliserat när de får tag i en mikrofon.

Den största bedriften i Journey är dock att utvecklarna har lyckats förmedla en djupt gripande berättelse enbart genom att använda visuella medel. Det finns ingen dialog alls i spelet, och på något vis gör det själva berättandet starkare och mer involverande. Spelet är avsett att spelas igenom i en enda sittning för att poängtera berättelsens tema om cykeln med liv och död och det är verkligen en berg- och dalbana av känslor som framkallas under resans gång.

Nyversionen innehåller inte direkt några nyheter, utan fokuserar istället på att förbättra de redan otroligt vackra visuella aspekterna av spelet. Den högre bildfrekvensen är något som jag gladeligen välkomnar eftersom den skapar en mer angenäm upplevelse, i synnerhet under de effektfulla utförsåkningarna. Det här är inte ett spel som hade blivit bättre av extra spellägen eller dylikt, snarare tvärtom. (Det har dock en egen trofélista! /reds.anm.) Ett mästerverk ska inte ändras enbart för ändringens skull.

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag spelade igenom Journey på PlayStation 3, och det bästa betyg jag egentligen kan ge spelet är att upplevelsen i princip är lika slagkraftig nu som då. Den magiska musiken tillsammans med en oerhört vacker berättelse och en makalös spelmiljö skapar en form av poesi som är svår att hitta motstycke till i spelbranschen. Perfektion är ett starkt ord, men Journey är en titel stark nog för att befinna sig väldigt nära just perfektion.