Recension: Itorah [PS4, PS5]

I en naturskön värld styrd av gudar lever varelser i fred och trygghet. Men plötsligt börjar en mystisk och mörk kraft att sprida sig i världen och såväl varelser som gudar förvandlas till ondskefulla monster. En ung flicka vaknar samtidigt upp i en grotta.

Är det ett sammanträffande, eller finns det en koppling till det mystiska hotet? Snart slår hon sällskap med en magisk yxa och tillsammans börjar de nysta i mysteriet som utgör handlingen i Itorah, ett spel som blandar charmig estetik med gammeldags plattformshoppande.

Världen som Itorah utspelar sig i heter Nahucan och det finns fyra huvudsakliga gudar, eller väktare, som värnar om dess balans. Spelets huvudsakliga upplägg är på många vis ett klassiskt sådant för den här sortens spel. Jag ska leta upp de fyra gudarna, samla på mig deras inneboende kraft och använda dessa för att besegra den mörka kraften. På vägen behöver jag, som traditionen bjuder, kämpa mig igenom de olika gudarnas hemvister, besegra ondskans minioner och lära mig olika knep på vägen för att göra min uppgift enklare.

Spelet är stilrent designat rent utseendemässigt och ramas in fint av en trevlig ljudbild. De olika nivåerna i spelet bjuder på varierande upplägg och nya förmågor gör att jag kan ta mig an områdena på olika vis. Kontrollen över Itorah, som även är namnet på huvudkaraktären, är ganska bra och det känns så där tillfredsställande att hoppa runt bland bergväggar och hinder som det gör i bra plattformsspel. Oftast är kontrollen snabb och precis men stundvis upplever jag att den inte riktigt svarar som den ska, framförallt vid kombinationer av vissa handlingar.

Utmaningen i spelets nivåer varierar men känns allt som oftast kanske lite för enkel för en spelare med någorlunda erfarenhet av genren. Nya mekanismer introduceras då och då men de räddar inte riktigt spänningen i banorna då stora delar ofta kokas ner till transportsträckor med ett fåtal fiender utströsslade här och var.

Mellan uppdragen kan jag bege mig till en by och göra lite uppgraderingar samt prata med befolkningen. De här tillfällena är alltid ganska efterlängtade, men av två anledningar känns det som att byns potential inte riktigt levs upp till så mycket som det hade kunnat göra. Den första av dessa är den begränsade mängden saker du kan göra i byn, och den andra är att interaktionen med dess invånare är minst sagt blygsam.

Det finns två platser att besöka i byn, den första är en siare där jag kan uppgradera min läkeförmåga, och den andra är en smedja där jag kan förlänga min hälso- eller uthållighetsmätare. För att kunna genomföra dessa uppgraderingar krävs en valuta vilken jag får när jag besegrar fiender, men även två specifika föremål jag kan hitta i kistor under mitt utforskande av nivåerna.

Valutan går inte att använda till något annat varför jag snabbt tröttnar på att samla in den och hoppar allt som oftast förbi mina motståndare om jag bedömer att jag har tillräckligt av den. Kanske hade det räckt med att lägga till en affär där jag kunde köpa olika föremål att använda under mina äventyr för att det skulle kännas mer givande?

Byns invånare är varierande och spännande, men de har väldigt lite att säga, vilket är synd. De karaktärer som har viktigast roll i spelets handling utstrålar mycket personlighet och jag hade så gärna sett att de fick lite mer utrymme och en chans att glänsa för att få handlingen att verkligen vakna till liv. Efter ett lyckat besök hos en av gudarna skulle man exempelvis kunna tänka sig att byns hövding har mycket att säga, men istället slussas jag med en mening eller två direkt till nästa uppdrag. Det blir sparsmakat och jag saknar ordentlig interaktion.

Läser man den här recensionen får man kanske intrycket av att Itorah inte skulle vara ett särskilt bra spel, men det är inte riktigt så enkelt. Jag har roligt när jag spelar igenom det och jag uppskattar verkligen designen, ljudbilden och kontexten som det utspelar sig i. Jag ser bara att det har så mycket mer potential. Ett utökat narrativ, fler möjligheter att interagera och påverka samt mer utmaning hade gjort det här till en pärla, men i nuläget stannar det vid att vara ett visuellt vackert spel med hyfsat underhållningsvärde och mysiga retro-vibbar.