Recension: Is it Wrong to Try to Pick Up Girls in a Dungeon: Familia Myth – Infinite Combate [PS4]

Jag tror att Is it Wrong to Try to Pick Up Girls in a Dungeon: Familia Myth – Infinite Combate tar priset som titeln med längst namn av alla spel jag har recenserat. Det är baserat på den framgångsrika mangan som dök upp 2013 och har fått flera sidospår, tecknad TV-serie, mobilspel och långfilm.

Gudarna har blivit uttråkade och för att få lite spänning beblandar de sig med vanliga människor. Det finns ett grottsystem med monster och gudarna rekryterar äventyrare som utforskar dessa grottor och går upp i rang samt blir starkare varje gång deras gud uppdaterar deras status.

Bell Cranel är en nykokt äventyrare och den enda som kämpar för gudinnan Hestia. Ganska tidigt stöter han på den vackra svärdprinsessan Aiz Wallenstein som äventyrat i flera år och är betydligt starkare än Bell. Kanske inte helt oväntat blir han betuttad i henne och det är en stor del av berättelsens premiss.

Berättelseläget för huvudsagan förs framåt genom dialoger, äventyr och statusuppdateringar som ökar huvudpersonernas värden och gör dem starkare i strider. Själva narrativet tar oväntat lite plats och rasslar på i ett rasande tempo, till och med så fort att det bitvis känns lite stressat och banalt. Det får mig dock att vli mer sugen på att se anime-serien eller läsa manga-böckerna.

Förutom berättelseuppdrag, finns det sidouppdrag som du kan genomföra för att samla på dig pengar, färdighetspoäng och monsterdelar. Alla tre handlar om att göra dig starkare genom att köpa färdigheter i ett simpelt färdighetsträd, handla utrustning och föremål samt att uppgradera dessa. Det djup jag har vant mig vid i japanska rollspel saknas och hela systemet känns oväntat ytligt.

Väl inne i grottan byts de handtecknade figurerna mot kantiga, tredimensionella modeller i chibi-stil. Här blir det väldigt uppenbart att spelet inte designats exklusivt för de senaste konsolerna; i Japan har det även släppts på PlayStation Vita. Stridssystemet är inte heller något underverk och kontrollerna känns lite sega och systemet med snabba och starka attacker, en specialattack och en magisk attack blir snabbt uttjatat. Spelets bossar är förvånansvärt tråkiga och bjuder på billiga spelmekaniska trick som varken överraskar eller imponerar.

Något som däremot överraskar är att spelet efter berättelsens eftertexter har rullat, bjuder på betydligt mer innehåll där du kan växla fritt mellan de två protagonisterna, repetera bosstrider och gå på date med figurerna du stött på.

Trots att varje enskild detalj känns gammalmodig, seg och halvtråkig så fungerar ändå helheten hyfsat. Jag fnyser lite åt de repetitiva uppdragen, men spelar ändå vidare och har ändå ganska kul när jag gör det. Jag vill egentligen inte tycka om spelet, men gör det ändå.