Recension: Iris.Fall [PS4]

Pusselspel har vuxit fram som något av en favoritgenre, särskilt om det kombineras med en stark berättelse. Iris.Fall är ett pusselspel som också bjuder på en stum saga där det visuella och spelmomenten får tala för sig själva.

Redan från början förmedlas en drömsk, surrealistisk känsla som håller i sig genom hela spelet. En av grundmekanikerna är att det finns platser där du kan hoppa in i skuggorna och traversera miljöernas skuggbilder.

Pusslen blir ganska snabbt kniviga och jag tvingas ta fram papper och penna och rita upp några av dem som ekvationer för att komma vidare. Det finns dessutom en sekvens där du ska skapa skuggor med ljuskällor, och här har jag fortfarande inte knäckt lösningen, utan kom vidare efter en längre stunds uttömmande prövning. Dock bjuder gåtorna på stor variation och är spelets absolut starkaste egenskap.

Tyvärr bjuder spelmotorn på motstånd då den grafiska representationen inte alltid stämmer överens med hur objektens form och storlek egentligen är. Titt som tätt fastnar jag i miljön och bara att ta sig från en punkt till en annan blir ett irritationsmoment, särskilt som flickan rör sig som om hon hade klister under skosulorna.

Banorna i sig är fantasifulla och skulle kunna vara illustrationer från Alice i Underlandet, men smolkas av att i stort sett allting framställs i gråskala. Det blir förvisso effektfullt när det dyker upp klickar av färg, men gråtonerna förminskar min upplevelse rejält.

Berättelsen då? Den vilsna flickan följer envist efter sin bitvis elaka katt för att komma ur drömmen. Jag skulle föredra lite fler mellansekvenser eller en berättarröst som binder ihop upplevelsen, då jag bitvis tappar tråden och fokus hamnar på att följa efter den svarta katten för att ta mig vidare. Temat med dockor, lampor och mekaniska robotar är effektfullt, men får aldrig någon förklaring och saknar helt logik för mig.

Förutom själva pusslen så sticker musiken ut i positiv bemärkelse. De musikslingor som förekommer är både passande och fina, men förminskas av störande ljudeffekter som ofta är både monotona och oerhört irriterande. Vid flera tillfällen stänger jag helt av ljudet tills jag passerat störningsmomentet som kan vara exempelvis en mekanisk arm som rör sig fram och tillbaka om och om igen.

På det hela taget är det ett kort spel som bjuder på en medelmåttig upplevelse. Det finns så många bättre spel i genren att spela att du med gott samvete kan låta detta passera dig förbi.