Recension: Inner Ashes [PS4, PS5]

Spel är ett unikt medium på det vis att du får delta i berättelsen som skildras för att på så vis höja upplevelsen av det som sker på skärmen. Det ställer dock fortfarande krav på skaparen att erbjuda en basnivå av stämning eller någon form av hake för att fånga spelaren i denna synergieffekt.

I Inner Ashes får vi följa den ensamstående pappan Henry i hans vardag där han försöker ta hand om dottern Enid samtidigt som han kämpar mot den hemska sjukdomen Alzheimers. Detta låter på ytan som ett spel som passar mig som hand i handske, men mina förhoppningar slås ganska fort i kras.

Själva berättelsen och upplägget är det absolut inget fel på, utan det är snarare en ganska bra idé. Du får i rollen som Henry försöka luska ut varför Enid inte längre finns kvar i ditt liv, och du bokstavligen pusslar ihop detta genom att utforska dina minnen steg för steg. Dessa abstrakta miljöer är ofta ganska vackra och väldesignade, och även fall de återkommande blockpusslen blir enformiga i längden fyller de en funktion för att ta dig vidare i minnesbilderna.

När du klarar en minnessekvens får du se en händelse i Henrys och Enids förflutna skildrad i ett serietidningsformat, och det är här den största delen av spelet förstörs för mig. Röstskådespelet är utan tvekan det sämsta jag har hört på mycket länge, och i synnerhet Enid som stapplar sig igenom replikerna på en mellanstadienivå ibland. Jag förstår att det är ett litet team bakom spelet och att skådespelerskan inte har engelska som modersmål, men då kanske det är läge att fundera på om karaktärerna verkligen måste vara från ett engelsktalande land. Om berättelsen hade skildrats enbart i text hade kanske den emotionella tyngden inte slagits i spillror så fort Enid öppnar munnen. Det finns överlag en hel rad grammatikfel i de talade replikerna och stavfel i texten, vilket bidrar ytterligare till att dra mig ur berättelsen.

Spelets PlayStation 5-version är en besvikelse även på prestandafronten, med tanke på att det inte är en superkomplex spelvärld som renderas. Trots detta är det 30 bildrutor per sekund som gäller, och bitvis även under denna nivå. Det är väl visserligen inte ett spel som kräver skyhöga bildfrekvenser och minimal latens, men det känns definitivt som att detta är en upplevelse som borde flyta betydligt bättre än vad den gör.

Som jag nämnde tidigare handlar pusslen i huvudsak om att placera Tetris-block på ett specifikt vis för att fylla en markerad yta. Det är kanske inte världens mest banbrytande designidé, men fungerar helt okej i ungefär halva spelet. Framåt slutet blir de dock så pass frekvent använda att de känns som farthinder för berättelsen, och denna känsla förstärktes ytterligare när jag bara ville att spelet skulle ta slut. När tanken är att jag ska belönas med berättelsesegment och dessa är så dåligt skildrade var det svårt att motivera mig själv att gå vidare trots att spelet bara är drygt ett par timmar långt.

Det är väldigt trist när en bra idé faller på implementeringen och presentationen, och det finns inte många tydligare exempel på detta än Inner Ashes. Jag var beredd att svepas iväg på en emotionell resa med tunga och viktiga ämnen, men jag kunde helt enkelt inte leva mig in i upplevelsen på grund av den usla skådespelarinsatsen och klumpiga hanteringen av vissa aspekter. Det finns gott om andra spel som gör detta så otroligt mycket bättre och kan inte annat än att avråda folk att skaffa Inner Ashes om du inte enbart är ute efter en enkel platinatrofé.