Recension: Infinity Runner [PS4]

Det är sällan spelgenrer som först etablerat sig och blivit populära på mobila plattformar rör sig till konsoler, men runner-spelen verkar vara ett undantag. Denna subgenre till klassiska plattformspel kännetecknas av att spelkaraktären har en påtvingad framåtrörelse och du måste undvika diverse hinder i spelvärlden.

Vanligtvis är dessa spel sidoscrollande och tvådimensionella och på denna punkt utmärker sig Infinity Runner jämfört med konkurrenterna genom att vara ett tredimensionellt spel i förstapersonsperspektiv.

Utvecklarna har dessutom försökt att stoppa in ett narrativ, men de har lyckats med konststycket att göra en lövtunn berättelse ganska förvirrande. Du vaknar upp på rymdstationen Infinity där du vägleds av en mystisk person som så småningom klargör att du är ett testobjekt ombord på denna station.

Det visar sig att du har en underlig förmåga att förvandlas till varulv med jämna mellanrum, och detta gör att de som driver forskningen på rymdstationen ogärna vill att du springer runt fritt. Detta resulterar i korta stridssekvenser under nivåerna i form av knappkombinationer likt de episka sekvenserna du kan stöta på i God of War-serien. Problemet är att den episka biten saknas helt och hållet i Infinity Runner. Striderna blir därför enbart farthinder i det övriga korridorspringandet.

Styrningen är som väntat ganska begränsad. Du kan hoppa, ducka och röra dig till vänster eller höger för att undvika eventuella hinder i korridorerna eller för att plocka upp föremål, men i övrigt är det full fart framåt som gäller. När du har varulvsläget aktiverat kan du dessutom springa på väggar under begränsad tid, men det går samtidigt bara att göra vid specifika ställen i nivåerna.

Till en början erbjuder spelet en relativt fräsch variant på genren, men det dröjer tyvärr inte länge innan stora sektioner av nivåer återanvänds. Det finns bara 15 banor, men det känns snarare som hälften. Att texturerna på väggarna ändras är helt enkelt inte tillräcklig variation för mig.

Grafiken är på sin höjd funktionell, men trots detta upplever jag gång på gång kraftiga djupdykningar i bildfrekvensen. Eftersom det i hög grad är ett reaktionsbaserat spel är detta minst sagt problematiskt. Det är sannerligen frustrerande att missa ett viktigt hopp framåt slutet av en bana för att sedan behöva spela om hela nivån igen, bara för att spelet är taskigt optimerat.

”Inget spring i korridorerna!”

Musiken är kolossalt enformig och något jag stängde av ganska omgående. Jag testade även att köra Spotify i bakgrunden, vilket oftast fungerar ganska bra, men i detta fall stängde spelet av någon anledning av allt dialogljud när jag hade bakgrundsmusiken igång. Jag fick därför nöja mig med att spela utan musik helt och hållet.

Utöver själva kampanjläget erbjuder Infinity Runner även ett slags evighetsläge där du springer i en slumpmässigt genererad nivå som rullar på tills du får slut på liv. Detta tillsammans med diverse utmaningar du kan uppnå tillhandahåller ett visst mervärde, men det är lite lustigt att notera att de slumpmässigt genererade banorna håller ungefär samma kvalitet som de statiskt designade nivåerna i kampanjläget.

Infinity Runner är i bästa fall mediokert och i värsta fall väldigt frustrerande. Det är sällan själva nivådesignen som är utmanande, utan snarare tekniska problem som sätter krokben för upplevelsen. Om du är väldigt förtjust i troféer kanske detta kan vara något för dig, då jag fick cirka 30 stycken under första timmen. I övrigt finns det inte mycket att hämta här.