Recension: Infamous: Second Son [PS4]

Under tidens tand utvecklas saker. När Infamous släpptes 2009 till PlayStation 3 var det för mig väldigt främmande att behöva välja mellan en god och en ond handling. Innan dess var det aldrig några kritiska ögonblick där jag behövde tänka efter hur jag egentligen ville utvecklas som karaktär i spelen, utan flera år av fast vägledning gjorde det svårt att bli engagerad och själv forma personen jag styrde.

Nu har det gått nästan fem år och saker har ändrats radikalt. Vissa spelserier, som Mass Effect-serien, ger illusionen av val (som egentligen är mer kosmetiska) medan andra, som The Witcher 2, genuint påverkar hur din berättelse fortsätter. Resultatet varierar, men vad de har båda gemensamt är att jag inte längre behöver tänka svart eller vitt.

Har Infamous: Second Son gått i samma utveckling?

Spelet utspelas sju år efter det goda slutet i Infamous 2, där hjälten Cole MacGrath beslutade sig för att aktivera en maskin och därmed förinta samtliga Conduits för att lyckas besegra Besten som hotade hela världen. Men alla med dessa krafter besegrades inte, utan maskinen förintade endast cirka 90 % av dem.

Och det är där vi är nu.

Som spelare kontrollerar du Delsin Rowe, en slacker och småligist som föredrar att måla graffiti och klaga på regeringen istället för att göra något konstruktivt med ditt liv. Av en slump kommer du i kontakt med en Conduit med namnet Hank, som ger dig krafter att manipulera rök. Strax efteråt straffas hela ditt samhälle av den Conduit-jagande myndigheten DUP, på grund av dina nya krafter … och för att kunna hjälpa dina medmänniskor krävs det att du absorberar krafterna från DUP:s ledare, Augustine.

Resan till Seattle för att hjälpa, hämnas och krossa förtrycket i Seattle har därmed börjat.

Att röka får en helt ny innebörd

Precis som i föregångarna utspelas allt i en öppen värld där du samlar skärvor för att hitta och stärka dina krafter, men nytt för den här gången är att du ska absorbera olika element. Detta kräver en rejäl balans i stridandet, något som faktiskt klaras av med råge. Uppdragen kräver förvisso att du ibland måste använda dig av ett specifikt element för att ta dig vidare, men i övrigt kan du använda vilka slags krafter som du vill. Visst, i vissa bland blir det en större utmaning, men å andra sidan kan du snabbt absorbera annan materia ifall du känner att en specifik attack eller ett försvar kan vara lite mer hjälpsamt för stunden.

Eftersom du längre in i spelet kan färdas på alla möjliga olika sätt blir du inte heller beroende av att klättra som i föregångarna. Detta medför att den styrningen inte längre känns lika tajt och organisk med byggnaderna. Du kan fortfarande klättra, men du märker snabbt att du inte längre får lika mycket hjälp av att smidigt ta dig uppför husväggarna.

I sammanhanget känns det inte riktigt relevant, men däremot blir det högst komiskt när Delsin blir handlingsförlamad så fort han hamnar i vatten som når över hans midja. Cole kunde, på grund av sin elektricitet, aldrig befinna sig i vatten av logiska skäl, men i Delsins fall finns det inga som helst ursäkter. Vatten har visserligen ofta fungerat som en slags osynlig vägg i spelvärlden, fast denna gång är det en lika dålig ursäkt som att försena en konsolrelease med nästan ett år eftersom menyerna inte har lokaliserats.

Handlingen flyter på bra, grafiken ser helt fantastisk ut, ljudet i handkontrollen används på en genialt sätt, men fans av spelserien kan bli besvikna på en väldigt specifik sak – nämligen sandlådans storlek.

Dansa i neon!

Världen känns betydligt mindre än vad den har gjort i tidigare spel i serien, och bara faktumet att jag under den snäva tidsperioden för recensionsspelandet hann med att klara av samtliga sidouppdrag och beta av både den goda och den onda sidan säger det mesta.

Kvantitativt sett är Infamous: Second Son inget som kan närma sig sina konkurrenter på andra plattformar, och egentligen är det bara det magra utbudet på PlayStation 4 som gör att detta ändå kan vara värt pengarna. Inget annat PS4-spel har i närheten av lika mycket innehåll för tillfället, så de riktigt köpsugna kan säkert ändå hitta en poäng med införskaffandet av detta verk.

Det är egentligen inget som stör mig personligen, men däremot finns det en annan sak som gör mig lite besviken. Ironiskt nog handlar det om just utveckling.

De absoluta valen präglar hela spelets gång. Blått eller rött, försoning eller hämnd, Arsenal eller Sp*rs – det finns inga som helst gråskalor. Utvecklaren Sucker Punch vill säkert vila mot något tryggt och inte ändra någon stor del som eventuellt förargar flera trogna fans, men själva poängen med evolution är just att våga gå vidare och formas till något nytt – utan att för den sakens skulle förlora sina rötter till det förgångna.

Jag får en öppen värld med grafiska och ljudmässiga förbättringar i Infamous: Second Son, men innehållsmässigt är det här fortfarande samma spel som släpptes under 2009. Är detta verkligen den andra eran som spelets titel åsyftar?