Recension: Indivisible [PS4]

Indivisible är ett spel från Lab Zero Games i samma stil som Skullgirls. 2015 lanserade man en kampanj på Indiegogo för att finansiera spelet och nu fyra år senare får vi äntligen en chans att spela det. 

Indivisible är ett actionrollspel som även har element från plattformsspel och fightingspel för att skapa något helt unik. All grafik är ritad för hand och Hiroki Kikuta, som bland annat komponerade musiken till Secret of Mana, står för tonerna även här. 

Spelet handlar om den unga Anja som bor i en by ute i skogen. En dag attackeras byn av krigsherrens Ravannanars trupper som dödar alla inklusive Anjas far. Ilska och hat tar över och Anja beger sig ut i världen för att hitta Ravannanar och utkräva sin hämnd. 

Indivisible har en intressant kampanj. Från början känns det som en klassisk resa där Anja skall hitta Ravannanar och utkräva sin hämnd. Men när det sker redan någon timme in skiftar spelet fokus. Anja visar sig ha krafter bortom vad hon själv hade kunnat tro och hon tvingas se sitt agerande med nya ögon. Istället blir det en resa om självinsikt och om att kunna kontrollera sina krafter. 

Som jag nämnde ovan så kombinerar spelet flera olika genrer. Att kombinera plattform med actionrollspel känns inte så unikt men Indivisible gör det på ett bra och smart sätt. Det finns många kluriga pussel att lista ut och gott om möjligheter att återbesöka gamla banor när Anja lärt sig nya krafter eller fått nya vapen. Men när striderna inträffar, kommer ett nytt element in; kombinationer i form av knapptryck och rörelse av analoga kontroller. Precis som i ett fightingspel går det att göra kombinationer genom att trycka på de olika knapparna samtidigt som styrspakarna förs upp eller ner. 

Varje karaktär har olika attacker beroende på hur du håller kontrollen. Det gör att du kan utföra unika kombinationer och genom att kombinera olika attacker kan du dela ut riktigt stor skada. Det är ett kul och intressant koncept som skapar nya möjligheter. Det tar ett tag att vänja sig men inom kort lyckas jag jonglera fienden i luften som om jag spelar Street Fighter. 

Spelet börjar ganska svårt men när jag väl lärde mig kontrollerna blev det snarare tvärtom. Det hela blev lite för enkelt och det var inga problem att glida igenom stora delar av spelet utan behöva svettas. Vilket var lite tråkigt; spel som detta skall vara lite utmanade också. 

Jag tycker om Indivisible väldigt mycket. Det är ett spel som inte alls var vad jag först trodde att det skulle vara. Det berättar dessutom en fin historia och levererar en intressant och spännande spelmekanik.