Recension: Indika [PS5]

Livet i ett kloster är kanske inte alltid en dans på rosor, i synnerhet inte för den unga nunnan Indika. De andra systrarna är allt annat än trevliga mot henne, fryser ut henne och undviker henne i den mån det går. De allra tråkigaste sysslorna som behöver utföras i klostret hamnar allt som oftast på hennes bord. Det finns kanske anledningar till att de övriga nunnorna är lite avvisande mot Indika, då hon verkar ha en tendens att hamna i trubbel, mycket för att hon har en röst i huvudet som ibland säger lite komplicerade saker, eller att hon ser saker som kanske inte finns.

En dag får hon dock en viktig uppgift och får för första gången på länge ge sig ut utanför klostrets trygga väggar. Ett brev behöver levereras till en präst på ett närliggande kloster. Vad som följer under resan är allt annat än en enkel vandring.

Resan visar sig bli en ordentlig strapats för den oerfarna Indika, inte bara för att hon befunnit sig inom klostrets säkra murar de senaste åren, men även för att det verkar pågå en del oroligheter i närområdet. Ett tåg som skulle transportera fångar har spårat ur och soldater försöker hitta de överlevande. Indika springer på en av dessa, och de slår följe vidare mot närmaste storstad.

Ganska snabbt börjar jag ana misstankar om vad det är för inre röst som konkurrerar med Indikas egna, och mycket riktigt är det något elakt som försöker förleda den till synes fromma flickan. Långa, filosofiska, moraliska och religiösa diskussioner pågår under hennes resa, och det märks att utvecklarna hos Odd Meter är influerade av ryska verk som Mästaren och Margarita, men kanske även lite av Rosens Namn. 

Det är svårt att sätta fingret helt på vad det är som fascinerar så starkt med Indika, men det är oerhört välskrivet, välberättat och bjuder på en del tankeställare filosofiskt. Men det vågar också helt byta genre då och då med små pixelgrafikbaserade minispel och dels mer eller mindre realistiska pussel. Indika kan dessutom vara det första spelet jag spelat som har en dedikerad knapp för att be, något som blir väsentligt i de stunder då hennes inre röst verkligen börjar spåra ur och verkligheten börjar rämna så smått.

Den lilla studion bakom spelet fick hastigt och lustigt lämna Ryssland och bosätta sig i Kazakstan strax efter invasionen av Ukraina, dels för att de varit uttalat kritiska mot regimen, motståndare till kriget, men även för sin kritik av den rysk-ortodoxa kyrkan, något som verkligen skiner igenom i spelet.

Indikas resa är en oerhört fascinerande sådan, och de filosofiska, religiösa och moraliska frågeställningarna hon och hennes två resesällskap grubblar över är intressanta. Miljöerna runt klostret och de små byar som passeras ger intryck av att vara väldigt levande, och även när spelets mer surrealistiska inslag knackar på dörren känns det ändå trovärdigt. Ju mer jag får lära mig om Indikas bakgrund (via de tidigare nämnda minispelen) desto mer förstår jag och kan sympatisera med hennes plåga. Det lyckas också delikat balansera mörker och tragik med komedi och lättsamhet på ett sätt värdigt de ryska inspirationerna.