Recension: Indiana Jones and the Great Circle [PS5]

Jag har avnjutit Indiana Jones-spel i mängder av olika former under mitt liv som spelare; allt från flipperspel, till peka-och-klicka-spel och vidare till LEGO-versioner med allt vad det innebär. De upplevelser som dock skänkt mig en modern Indy-känsla har dock levererats via Nathan Drakes äventyr i Uncharted-serien.

Nu är det dock dags för den riktiga Indy att äntra scenen med piska och den ikoniska fedora vi känner igen från filmerna. Svenska utvecklaren MachineGames har, till skillnad från tidigare nämnda spel, valt att måla upp äventyr i förstahandsperspektiv, något som både känns fräscht men också ger miljöerna ett ordentligt djup.

Äventyret startar med ett inbrott i skolan där Indiana jobbar och en skulptur av en kattgud stjäls. Jakten för att återfinna denna artefakt är igång omedelbart, och innan spelets slut har jag bokstavligen kastats mellan kontinenter och länder. Jag får besöka Vatikanen, Kina, Egypten och en mängd andra noggrant detaljerade och vackert porträtterade miljöer. Grafiken är bländande vacker och tar andan ur mig vid flertalet tillfällen.

Berättelsen i spelet är jämförbar med filmerna, där intriger och spänning trängs med kluriga gåtor och utforskande av underjordskomplex. Med andra ord har utvecklarna lyckats med att sätta tonen perfekt redan från början, och håller sedan fanan i topp tills sluttexterna rullar. Karaktärerna är också fantastiskt bra porträtterade och levererar exakt den ton jag förväntar mig, både när det kommer till antagonister och hjältar.

Spelmekanikerna funkar väldigt bra, med allt från pusslande till strider och plattformande, och faktum är att trots att jag hela tiden jämför detta med ett Uncharted-spel, reagerar jag aldrig negativt på att spelet är i förstahandsvy. Jag känner snarare att jag har bättre överblick över miljöerna och att helhetskänslan att jag faktiskt är Indiana Jones förstärks.

I sann äventyraranda, finns såklart sidouppdrag att utföra men nivåerna innehåller även gömda småskatter och saker som ökar Indys färdigheter. Det är därför både nödvändigt och intressant att stanna kvar på de vackra platserna för att bekanta sig med miljön och kanske plocka upp några nya förmågor samtidigt.

Det finns egentligen bara en sak som inte klaffar med mig i detta spel och det är mängden smygande som i princip är ett måste för att ta sig vidare. Personligen uppskattar jag inte dessa moment och faktum är att det är här jag upptäcker en del av spelets svagheter. Om jag klubbar en nazist med en stekpanna och springer därifrån för att en annan upptäcker mig, räcker det ofta med att jag gömmer mig i en buske i en stund. Sen kan fienden som nästan upptäckte mig bekymmersfritt vandra över sin klubbade kompanjon utan att reagera ytterligare.

Samtidigt är det ju ganska realistiskt att Indiana faktiskt behöver smyga sig igenom fiendens läger. Det ska ju till en Nathan Drake för att eliminera samtliga busar på en nivå och det är ju som sagt inte Uncharted jag spelar.

Bortsett från de små sakerna jag reagerar negativt på, är detta en fantastisk Indiana Jones-upplevelse som levererar en intressant historia, mängder av pulshöjande ögonblick och möjligheten att uppleva otroligt vackra och realistiska miljöer.