Recension: Icewind Dale [PS4]

En tid efter att jag hade spelat den nypolerade utgåvan av Planescape: Torment (7/10) gav jag mig även an dess syskon, Icewind Dale som ursprungligen släpptes år 2000. Bortsett från att de nu har släppts i samma paket till PS4 är de trots allt ganska olika titlar. Båda är självklart i samma genre och delar sitt ursprung till rollspelet Dungeons & Dragons, men på ett sätt skulle man kunna jämföra dem som ett ljust och ett mörkt spel, där Icewind Dale representerar det ljusa.

Till att börja med utspelar sig handlingen till stor del i ett snötäckt vinterlandskap i en kontext som får mig att tänka på bokserien Conan Barbarens vidsträckta vidder med sina berg, grottor och små vindbitna byhålor. Jämfört med Planescape: Torment upplever jag att Icewind Dale har en lite mer klassisk fantasy-handling, vilket lustigt nog känns väldigt fräscht trots att det är ett vanligt förekommande tema. Kanske ligger det något i det klassiska uttrycket ”Less is more” trots allt.

Precis som sitt syskon lider det här spelet lite av sin skarpa inlärningskurva vilket gör att man måste treva sig fram en hel del i början om man inte har erfarenhet av genren eller D&D-rollspel sen tidigare. Innan spelet startar på allvar får jag ta beslutet om jag vill skapa ett eget gäng med karaktärer att äventyra med eller om spelet ska göra det åt mig. Jag vill egentligen skapa ett eget, men eftersom majoriteten av de olika rasernas, yrkenas och förmågornas funktioner och användningsområden är oklara för mig vid det här laget fegar jag och låter datorn göra jobbet.

Väl inne i spelet klarnar en del av förvirringen upp. Jag dirigeras tidigt till ett uppdrag och likaså en lokal handlare där jag kan förbereda mig inför äventyret. I informationstexten på varje vapen och rustning står det vilka klasser som kan bära dem, deras ungefärliga styrka/skydd och ev. för- och nackdelar. En tjuv eller en magiker kan exempelvis bära vissa sorters rustningar, men kan då förlora viss effektivitet i sina förmågor. Information som är bra att veta, helt klart.

Att strida är en stor del av Icewind Dale och det är då många av mina karaktärers olika färdigheter visar vad de verkligen går för. Det kan dock bli aningen rörigt att ha sex stycken karaktärer som lever rövare samtidigt, men du kan anpassa så att spelet pausar vid olika moment av stridstillfällena. På så sätt kan jag till exempel pausa spelet så fort en fiende syns på skärmen för att därefter ge order om hur mina hjältar ska agera, vilket underlättar i stridens hetta. Jag kan dessutom välja att ha färre karaktärer från början, men då försvinner lite av den roliga gruppdynamiken och strategierna blir lite mer enformiga.

Spelets handling är spännande och jag kan uppskatta att det inte är riktigt lika mycket fokus på text och dialog som det var i Planescape: Torment, även om det också hade en speciell charm. Jag upplever det som att fokuset ligger mer på action i Icewind Dale jämfört med det förstnämnda, bland annat genom den lite mer tydliga handlingen som resolut styr mig dit striderna är.

Precis som med sitt syskon är det ganska tydligt varför det här blev ett väldigt omtyckt spel när det kom. Den här nyutgåvan har troligtvis inte som huvudsakligt syfte att locka till sig nya spelare utan agerar istället som ett kärleksbrev till sina gamla beundrare. Det är kanske inte ett särskilt nypolerat omsläpp, men om man efterfrågar lite nostalgisk rollspelsaction i fantasymiljö gör det helt klart jobbet.