Recension: htoL#NiQ: The Firefly Diary [Vita]

Efter att ha sett bilder på Hotaru no Nikki: The Firefly Diary eller htoL#NiQ som det också skrivs, var jag häpen över den vackra men mörka atmosfären som tycktes osa ur spelet. Att det är skapat av Nippon Ichi Software gjorde dessutom att jag blev väldigt intresserad av vad för slags upplevelse utvecklaren tänkte förmedla denna gång. Kan NIS överraska med att ta ut svängarna eller riskerar de falla platt framför mig?

I början av spelet vaknar en flicka upp med minnesförlust, eller egentligen väcks hon upp ur en dröm av en grön liten eldfluga som heter Hotaru. Mion, som flickan heter, har två mål framför sig. Att återfå sitt minne och att ta sig hem igen, något som visar sig vara mycket svårt.

Spelet är helt fantastiskt vackert och målar upp dystra, mörka landskap fulla med trasiga gamla maskiner och djupa skuggor. Allt känns ordentligt genomtänkt av regissören Masayuki Furuya och när jag väl bekantat mig med skuggvärlden häpnar jag ordentligt. Inte nog med att designen på nivåerna är snygg och tonsättande, när jag aktiverar skuggornas rike upptäcker jag dessutom att det finns en tanke bakom varje utplacerad stege, elledning eller rör.

I den vanliga, ljusa världen styr jag Mion genom att flänga iväg med eldflugan Hotaru dit jag vill att flickan med hjorthornen ska bege sig. Detta sker genom att jag drar eldflugan med fingrarna över pekskärmen på min PlayStation Vita, något som jag verkar ha en inbyggd aversion för. Ytan är för liten för att använda som pekskärm!

Nu ska jag långsamt springa bort från dig men ska jag åt höger eller vänster?

Till en början är nivåerna enkla och jag trivs med att vägleda den lilla flickan genom de sönderfallna landskap som vi möter tillsammans. Så småningom går det att aktivera de första momenten av återblickar som ska hjälpa Mion att återfå sitt minne och då växlar presentationen från att vara dystert vacker till en isometrisk vy där spelläget påminner väldigt mycket om ett gammaldags rollspel. Avbrottet känns uppfriskande och snyggt trots sin enkelhet och på något sätt längtar jag till nästa återblick.

När jag är tillbaka i den vanliga, dystopiska världen, får jag ganska snart även möjlighet att träda in i skuggvärlden. Här står tiden stilla och det är fritt fram att utforska nivåerna av hjärtats behag med den icke namngivna lila eldflugan. När jag står inför ett klurigt pussel, är det ofta i skuggvärlden jag ser till att vara eftersom kontrasten i färg gör det enklare att hitta en lösning.

För att vara en ung flicka på runt nio år, finns det en sak som förvånar och faktiskt stör mig en smula. Mion är långsam, plågsamt långsam och förmodligen en smula korkad också. Efter att ha spelat igenom ungefär hälften av spelet finns det en del saker som jag stör mig mycket på och karaktärens hastighet är definitivt en av dem. Jag har aldrig i mitt liv träffat ett barn i den åldern som är så fruktansvärt trög och ovetande om de annalkande farorna. Vid flertalet tillfällen har jag känt att jag tryckt väldigt hårt på pekskärmen för att få min hornbeklädda hjältinna att springa fortare framåt men endast belönats med en röd död som bevis på min förmåga.

Döden, döden, döden! I det här spelet får du lära dig att gör om, göra rätt – många gånger!

Jag skyller på valet av styrningsmekanik. Hotaru no Nikki: The Firefly Diary hade kunnat vara ett fantastiskt spel om utvecklaren bara hade låtit mig spela med styrkors och traditionella kontrollmetoder. Nippon Ichi Software tänkte nog dock för mycket på framtida framgångar med surfplattor och stora telefoner, men på en PlayStation Vita funkar det helt enkelt inte. Lagom till det västerländska släppet integrerades dock funktioner att styra spelet med Vitans styrspakar, men snubblar även här på mållinjen. När jag använder det valet, styr jag fortfarande eldflugan Hotaru och inte den långsamma hjältinnan, något som spär på frustrationen ytterligare.

htoL#NiQ vinner på sin charm och sitt utseende men faller tyvärr platt på sin nivådesign kombinerat med valet att låta det lilla barnet, som ska motsvara hjältinnan i spelet, röra sig långsammare och klumpigare än en pensionär med rullator.