Recension: Horizon Zero Dawn Remastered [PS5]

Det har visserligen bara gått drygt sju år sedan originallanseringen av Horizon Zero Dawn (9/10), som var en av flaggskeppstitlarna under PlayStation 4-generationen. Men nu har Sony bestämt sig för att spelet behöver en ansiktslyftning, utöver den som dök upp på PC för cirka fyra år sedan. Denna gång handlar det dock inte bara om en liten putsning av texturer och optimerad bildfrekvens, utan nu har de tekniska experterna Nixxes fått fria tyglar att implementera många av de uppgraderingar som dök upp i Horizon Forbidden West (8/10).

Den stora debatten som har pågått sedan spelet tillkännagavs är om dessa förändringar är värda pengarna, och jag har hårdtestat spelet för att utvärdera just detta.

I Horizon Zero Dawn får vi följa starten för en av Sonys mest populära karaktärer just nu, och jag syftar förstås på Aloy. Redan som nyfödd har hon blivit exkluderad från Nora-stammen hon egentligen tillhör, och blir uppfostrad av Rost som försöker lära henne alla färdigheter som krävs för att klara sig i vildmarken. Även Rost är utstött från gemenskapen i stammen, och i takt med att Aloy blir äldre bubblar fler och fler frågor upp. Varför får hon inte vara en del av den civilisation hon föddes i? Vem är hennes föräldrar, och hur mycket vet Rost egentligen om hennes bakgrund?

Dessa frågor ser dock ut att kunna besvaras om hon lyckas vinna i den stora prövningen som Nora-stammen har med jämna mellanrum för alla som vill bevisa sina färdigheter i strid och överlevnad. Om Aloy lyckas vinna denna tävling får hon inte bara en inbjudan tillbaka in i värmen, utan även en valfri önskan som hon då tänker utnyttja för att få svar på sina frågor. Tävlingen avbryts dock av en grupp som verkar vara ute efter att döda Aloy, vilket skapar ytterligare en rad frågor. Med mandat från Nora-stammens ledare får hon nu i uppdrag att undersöka vad denna grupp är ute efter, vem de är och varför de vet vem Aloy är.

Trots att jag har spelat igenom mycket av berättelsen flera gånger tidigare känner jag snabbt att jag blir uppslukad av stämningen och karaktärerna ännu en gång. Prologen är kanske aningen långsam och utdragen, men det känner jag nog mest för att det är fjärde gången jag går igenom den och vet hur pass mycket spelet blommar ut efter detta. När prövningen är avklarad och jag blir lössläppt i den stora, öppna spelvärlden kommer spelet till sin rätta på ett helt annat vis.

Redan i originalet var det en spännande upplevelse att bara springa runt i vildmarken och utforska, och detta har förhöjts rejält i denna nyversion med hjälp av de grafiska uppgraderingarna. Växtlighet och buskage har blivit markant tätare och mer detaljerat, och miljöerna känns helt enkelt mer övertygande vid första ögonkastet. Samtidigt har Nixxes mer eller mindre rivit ut ljussättningen från originalspelet och gjort om den från grunden, och detta bidrar massvis för att skapa vansinnigt vackra miljöer som gång på gång uppmuntrar mig till att aktivera fotoläget.

Prestandamässigt är spelet otroligt väloptimerat på samtliga grafiska lägen, och jag förväntar mig visserligen inte något annat från Nixxes. Som i många andra spel finns det möjlighet att välja fokus på grafisk kvalitet eller på högre bildfrekvens, och även om du väljer det sistnämnda läget kommer du att få en fantastisk visuell upplevelse. Om du dessutom har en TV med stöd för 120Hz kan du använda ett mellanting mellan de tidigare nämnda grafiska lägena där du behåller hög upplösning men får 40 bildrutor per sekund istället för 30. Det blir inte riktigt samma flyt som med 60 FPS, men det är bra nog om du föredrar kvalitetsläget.

Utvecklarna har dessutom spelat in helt ny motion capture för många av karaktärsinteraktionerna, för att undvika de ibland ganska stela konversationerna från originalet. Det gör att karaktärer är mer rörliga och använder mer kroppsspråk, vilket gör mycket för att dra in spelaren mer i berättandet. Det finns förstås fortfarande en del sekvenser i mindre sidouppdrag som inte har fått dessa uppdateringar, men i det stora hela har de gjort ett riktigt imponerande jobb med att blåsa mer liv i vissa karaktärer.

Rent spelmekaniskt är denna nyversion relativt orörd dock, så du kommer inte att kunna använda färdigheter eller vapen från uppföljaren. Det upplever jag dock inte som ett problem, eftersom denna bit fortfarande håller riktigt hög nivå. Däremot är det en transformativ uppgradering på den visuella fronten på en nivå som jag inte riktigt förväntade mig. Det här lägger verkligen kvalitetsribban för begreppet ”remaster” framöver, och det är inte svårt att rekommendera denna nyversion. Om du äger originalspelet går det dessutom att uppgradera för dryga hundringen, vilket sänker tröskeln rejält. Men om du ännu inte har stiftat bekantskap med Aloy är detta bästa möjliga sätt att göra det på.