Recension: Horizon Forbidden West: Burning Shores [PS5]

Generellt brukar jag vara ganska negativt inställd till expansioner då jag oftast känner mig färdig med ett spel och brukar ha svårt att hitta tillbaka efter en längre paus. FromSoftwares spel är dock skinande exempel där jag gärna återvänder för att få mer av det goda, och den stora frågan blir om Horizon Forbidden West: Burning Shores kan lyckas följa upp grundspelet på ett intressant vis.

Handlingen utspelas efter huvudberättelsen av Horizon Forbidden West (8/10) och texten nedan kommer att avslöja en del händelser från huvudspelet.

När jag lämnade Aloy efter att ha klarat grundspelet för ganska precis ett år sedan fick jag veta att ett fruktansvärt hot är på väg mot jorden och att en förödande kataklysm mycket värre än den förra är att vänta. Istället för att adressera detta visar det sig att det finns ytterligare en zenith utöver de 12 som nämndes i huvudberättelsen, och jag känner ett visst antiklimax och får vibbar från långa fantasybokserier där det alltid finns ännu en skurk bakom de som just har besegrats.

Äventyret går då till Burning Shores som det forna Los Angeles efter vulkanutbrott och skogsbränder lämpligt nog döpts till. Där möter du det sjöfarande folket Quen som efter att ha blivit skeppsbrutna och har grundat en koloni där. Vid sidan av Aloy blir expansionens huvudperson Seyka som är en marinsoldat från expeditionen som visar både nyfikenhet och uppfinningsrikedom som påminner om Aloys.

Det första som slår mig är hur otroligt vackert Burning Shores är. Expansionen är exklusiv för PlayStation 5, och jag kan gå så långt som att säga att det här är ett av de snyggaste konsolspel jag någonsin sett. Himlen verkligen strålar blå på dagtid och har ulliga moln som känns superrealistiska och glänser med stjärnor nattetid. Det azurblåa havet både ser ut och rör sig realistiskt och det är ögongodis att rusa fram över vattnet med den nyfunna motorbåten. Även karaktärsmodellerna och animationerna sticker ut, och Aloys rödbrända kinder och fräknar bjuder på en detaljrikedom som gör att hon känns otroligt levande.

Det visuella kompletteras med ett otroligt röstgalleri där skådespelarinsatserna håller absolut världsklass och ett musikspår som lyckas med konststycket att både förstärka känslorna kring handlingen, men samtidigt vara så bra att lyssnar mer aktivt på den.

Förutom motorbåten så finns det några andra nyheter i Burning Shores. Maxnivån höjs och det adderas nya färdigheter att lära sig i färdighetsträdet. Det finns några nya maskintyper att jaga eller tämja, där du exempelvis får ett riddjur som både kan flyga och simma under vatten, och det dyker självklart upp lite nya samlarföremål och utrustning. Överlag bjuds jag på en ganska väntad utökning förutom några enstaka saker som sticker ut lite extra. Om du, liksom jag, är på högsta nivån innan du beger dig till expansionsområdet känns striderna i starten aningen enkla. Utvecklarna har anpassat det för spelare som kanske nöjt sig med huvudberättelsen och inte nött erfarenhetspoäng och jagat platinatrofén som jag gjorde.

Även om huvuddragen i berättelsen känns lite klyschig så dras jag med och tycker ändå att handlingen är en av de största behållningarna i expansionen. Skurken agerar logiskt, om än med storhetsvansinne, och Aloys hjältehandlingar passar väl in i helheten. Den nya kartan känns tillräckligt stor för att uppmana till utforskning och det känns om en lagom mängd sidouppdrag och en frikostig mängd sidoaktiviteter.

På det hela taget imponeras jag av Horizon Forbidden West: Burning Shores och jag blir förvånad hur snabbt jag hittar tillbaka efter ett års paus. Det är i min bok en oerhört värdig expansion och jag lämnas med en känsla av hopp att det ska bli fler Horizon-spel framöver.