Recension: Hi-Fi Rush [PS5]

Rytmspel har varit på tapeten i några år nu, men det finns spel som gillar att applicera musikaspekten på andra genrer och Hi-Fi Rush tillhör den skaran. Jag skulle snarare säga att det är ett actionbetonat plattformsäventyr som väver in rytmaspekten på ett väldigt genomtänkt sätt.

Du är den rockstjärneaspirerande slackern Chai som frivilligt låter installera en robotarm istället för sin skadade riktiga, men i processen hamnar hans MP3-spelare i vägen och ger honom lite oväntade förmågor. Det visar sig ganska snabbt att företaget som står bakom robotprogrammet inte har rent mjöl i påsen och Chai betecknas som ett defekt experiment och får kämpa för sitt liv.

Spelet berättelse är en allegori som avhandlar den smutsiga baksidan av girig storbolagspolitik och den lilla människans kamp mot den. Även om storyn brukar åka i baksätet på den här typen av spel blir jag engagerad och vill verkligen att Chai och hans medhjälpare ska lyckas med sitt uppdrag.

Dialogen och animationerna är rappa och fyllda med humor. Jag ser en hel del liknelser med Sunset Overdrive, som är ett av mina favoritspel från förra konsolgenerationen, medan rytmelementen får mig att tänka på Crypt of the Necrodancer och Mad Rat Dead (6/10).

Spelets absolut främsta egenskap är ljudet, och jag menar varje aspekt av ljudet. Musiken är fenomenalt arrangerad och når sitt crescendo i striderna och går ned i repeterade ackord och bryggor under stycket. Ljudeffekterna är helt tajmade till musiken och Chais fotsteg hörs alltid i takt. Faktum är att hela världen pulserar i takt till det musikstycket som pågår just nu och du kan få visuellt stöd med att hålla takten i dina attacker, hopp och andra rörelser. Slutligen är röstskådespelarna grymt bra och både casting och genomförande är förstklassigt.

Striderna känns till en början väldigt tillfredsställande där attacker i takt gör mer skada och ger högre räknare och slutbetyg. Det finns en svagare attack som går att genomföra varje takt och en starkare som tar två takter att slutföra. De går att kombinera i en mängd olika rörelser som går att låsa upp under spelets gång som exempelvis undanmanövrar, parering och ett magnetrep som snabbt drar dig mot närmaste fiende. Du kommer dessutom att låsa upp specialattacker och medhjälparförmågor under spelets gång som gör systemet väldigt omväxlande. Det som ställer till det är tyvärr variationen på motståndet som i längden blir aningen för liten och fienderna återanvänds flitigt.

Nivåerna är fantasifulla och bjuder på mängder av möjligheter att utforska och hitta hemligheter. Det är också oväntat stor variation i miljöer trots att hela spelet utspelas i ett fantasifullt företagscampus. Dock tycker jag att flera av banorna känns lite för långa och jag hade hellre sett att de var kortare, men istället fler för att gynna variationen. Den tecknade stilen är vacker, men försvårar plattformselementen och även i slutet av min genomspelning trillar jag fortfarande ned då celshading och skeva kameravinklar gör det onödigt svårt att avgöra om jag behöver ett enkel- eller dubbelhopp för att nå fram.

Jag har redan berört musiken och den är verkligen fenomenal och bjuder mest på rock. De egenkomponerade styckena håller oväntat hög klass, även om de licensierade låtarna sticker ut i positiv bemärkelse. När The Prodigy plötsligt dyker upp och senare en technoversion av Beethoven’s femte symfoni så åker mina mungipor upp mot öronen och huvudet nickar i takt till musiken.

Efter alla hyllningar av Hi-Fi Rush förra året kom jag in med högt ställda förväntningar och det är ett bra spel, men jag kan ändå inte låta bli att känna ett litet, litet sting av besvikelse. Det är värt en genomspelning men det finns både bättre rytmspel och bättre actionäventyr.