Recension: Helldivers II [PS5]

Likt en asteroid full med förbannade (eller missförstådda) insekter har Helldivers II farit fram genom spelvärlden. Nio år har gått sedan dess föregångare släpptes, ett faktum som inte bara utgör en utmaning i en spelvärld som ständigt förändras, utan även en möjlighet om man spelar sina kort rätt. Med ett för serien helt nytt upplägg har man även tagit ett nytt steg för mänskligheten, men hur stort är det?

Med en populär föregångare och ett tema som hämtat ur Paul Verhoevens filmtolkningen av sci-fi-klassikern Starship Troopers har Helldivers II en till synes stabil grund att göra sitt avstamp ifrån. Till att börja med har man bytt den isometriska vyn från ettan till tredjepersonsvy, men även skalat upp det hela till ett flerspelarspel av mer omfattande proportioner än tidigare. ”Super Earth” som vår planet kallas har nämligen sällskap i grannskapet av såväl gigantiska insekter som mordiska robotar, och de är inte välkomna. Insatsstyrkor skickas ut för att göra nålstick i motståndarnas försvar, och det är där vi som spelare kommer in.

I grupper bestående av upp till fyra spelare skickas man ner på olika planeter med diverse uppdrag på agendan. Bränslestationer ska sprängas, fabriker och nästen ska sprängas, raketer ska skickas iväg för att senare sprängas, och såväl insekter som robotar ska sprängas. Ja, det mesta handlar om att spränga saker, men det finns även uppdrag där man exempelvis ska provborra efter mineraler och rädda en och annan civil från att ätas upp eller bli ihjäl-lasrad av stygga motståndare. Variationen kanske inte låter särskilt stor på pappret, men faktum är att det inte upplevs så då flera andra inslag kryddar konceptet desto mer.

Det jag tänker på är framförallt ett omfattande utbud av miljöer, men även vapen, utrustning och motståndare. För att tämja de farliga planeterna har jag nämligen tillgång till en arsenal av olika hjälpmedel, alla införskaffade med valuta jag samlar på mig genom uppdragen jag utför. Utöver maskingevär, hagelbrakare och pistoler kan jag utrusta min soldat med lite tyngre utrustning i form av laserkanoner, eldkastare, granatgevär och mycket mer. Dessa kommer i form av ”stratagems”, små klot vars funktion är att kalla in allt från specialvapen, flyganfall, energisköldar, min-spridare och annat användbart rakt ner på slagfältet.

Spelets nivåer och information om tillhörande uppdrag går att ta del av via en enorm rymdkarta som kan iakttas via ens alldeles egna rymdkryssare. I skrivande stund är människorna ansatta av två fraktioner varav båda har sina helt egna trupper att skicka mot mig och mina kamrater. De insektsliknande Terminids är snabba, kommer gärna i svärmar och angriper med vassa lemmar, frätande syra och bepansrade kroppar från sina hålor i jorden. De Terminator-osande robotarna är snäppet långsammare men kompenserar detta med hjälp av högteknologiska laserkanoner, raketer och maskiner som stör ut delar av ens utrustning. Oavsett vilka jag krigar mot är det ett underhållande spektakel som ständigt bjuder på överraskningar, hjälteaktiga insatser och dråpliga situationer.

En av de största styrkorna hos Helldivers II är nämligen hur man har lyckats kombinera ett djuplodat och strategiskt upplägg med en otrolig dos humor som lyser igenom i så gott som allt man gör. Några av spelets smarta inslag är exempelvis den av gruppen delade potten med liv, påtvingade ransoneringen av ammunition och möjligheten att samverka med vissa sorters utrustning. Ett annat exempel är kravet att behöva slå in olika knappkombinationer för att beställa in rätt stratagem, något som snabbt blir svårt och svettigt ju fler motståndare som nafsar en i hälarna. Liknande uppgifter återkommer även vid hanterandet av viss teknik, och jag knappar in siffror, ställer in koordinater och snurrar paraboler för fulla muggar när uppdraget kräver det.

Mitt i allt detta har vi som nämnt humorn, och det är svårt att sätta fingrarna på hur den kan genomsyra spelet så effektivt som den faktiskt gör. Det löjligt patriotiska temat som klistrats på spelets handling gör klart mycket, framförallt när ens soldat springer runt och skriker plastiga floskler om demokrati och frihet medan granaterna faller runt omkring en. Men även utan den framstår spelet som otroligt humoristiskt, för det finns mycket att skratta åt när ens kompisar råkar landa en utrustningskapsel på en, slänger sig rakt in i ett minfält eller blir jagad av en fiende när de har slut på ammunition.

Helldivers II är verkligen en toppenupplevelse förutsatt att du kan skrapa ihop en kompis eller tre att bilda en enhet med. Ett klyftigt och involverande upplägg knyter ihop en säck vars innehåll känns både genomarbetat, generöst och först och främst underhållande. Under min tid med spelet har jag stundvis upplevt en del problematik med att koppla upp till andra spelare, uppdrag och att få åtkomst till viss utrustning, men det är bara små gruskorn i rymdstöveln. I slutändan tar den nämligen ett stort steg, kanske inte för mänskligheten, men i alla fall för en underhållande spelserie.