Recension: Hellboy: Web of Wyrd [PS4, PS5]

Trots sin popularitet har seriefiguren Hellboy varit med i förvånansvärt få spel sedan han gjorde sin entré under 90-talets första hälft. Kanske har seriens skapare Mike Mignola varit medvetet försiktig med den röda jättens framträdanden i den digitala världen, eller så har han helt enkelt valt att fokusera på serierna, vilka det finns ett enormt utbud av. Med Hellboy: Web of Wyrd har karaktären (fint röstskådespelad av den nyligen avlidne Lance Reddick) än en gång tagit ett språng in i våra spelkonsoler, nu i form av ett roguelikespel av studion Upstream Arcade.

Till att börja med måste jag dregla lite över hur man med snygg celshading-grafik har fått till en stil som verkligen klickar med den ursprungliga serieförlagan. Det är färgglatt, men samtidigt mörkt och dystert, precis som spelets mystiska handling. Hellboy har tillsammans med sina kollegor på B.P.R.D (Bureau for Paranormal Research and Defense) nämligen tagit sig an ett fall med en mystisk herrgård vars inre döljer portar till en lika mystisk dimension, the Wyrd. Då husets ägare är spårlöst försvunnen och monster lyckas ta sig genom dimensionen in i människornas värld är det fara å färde, och det blir min uppgift att stänga ner portarna.

Som nämnt är Hellboy: Web of Wyrd ett roguelikespel, om än något komprimerat. Genom portarna till den andra dimensionen når jag spelets olika nivåer, och det är i dessa huvuddelen av spelet utspelar sig. Varje nivå har ett tema och en egen slutboss som behöver hanteras innan jag får åka tillbaka till huset med fickorna fulla av valuta att uppgradera min utrustning med. Efter att ha klarat varje nivå en gång ändras upplägget något och svårighetsgraden ökar. Det är ett ganska enkelt koncept, men fullt fungerande.

Nivåerna är trots sina olika teman väldigt lika varandra rent strukturmässigt, vilket tillsammans med lite andra problem gör dem till något av en sten i skon för hela spelet. För även om nivåerna är estetiskt snygga blir de snabbt tjatiga, svåra att navigera och alldeles för tomma på innehåll för att verkligen skapa det där beroendet jag efterfrågar i den här genren av spel. Vad det däremot finns gott om är fiender, och här glänser spelet till lite mer.

Stridssystemet är lite annorlunda, och inte helt smidigt att komma överens med till en början, men när det sitter någorlunda bra bjuder det på en hel del underhållning. Striderna utkämpas i de rum som nivåerna består av och utkämpas mellan Hellboy och de stora bestar som vistas i den andra dimensionen. Det finns mindre fiender med, men de fungerar mer som ett slags hinder för min framkomlighet än ett reellt hot och försvinner så fort de stora fienderna har åkt på stryk. Hellboy har flera manövrar för såväl attacker som skydd, så i mångt och mycket går striderna ut på att få in så många slag på fienden som möjligt medan jag undviker de attacker som kommer tillbaka. Systemet i sig är väldigt enkelt, men då man har fått till ett riktigt bra samspel mellan DualSense-kontrollens olika möjligheter och den visuella presentationen känns varje träff jag får in som en riktigt bra och tillfredsställande sådan.

Allt eftersom jag utforskar nivåerna hittar jag olika uppgraderingar som framförallt förbättrar mina förutsättningar inför de olika striderna. Oftast kommer de i form av slumpmässiga välsignelser som jag kan välja att applicera på mina olika utrustningsdelar, något som i teorin hade kunnat innebära en chans att experimentera med olika kombinationer. Tyvärr är utbudet av både utrustning och välsignelser alldeles för litet för att det ska hända, vilket får mig att istället välja samma kombinationer om och om igen när det går. Det går att uppgradera en välsignelse genom att hitta fler av den, men då det inte går att ha flera olika välsignelser på ett föremål uppstår ofta tråkiga situationer där jag långt in i nivåerna ställs inför kvalet att välja bort den uppgraderade välsignelsen slumpen har gett mig mot en helt ouppgraderad sådan som jag egentligen gillar bättre.

Man skulle kunna beskriva Hellboy: Web of Wyrd som en skranglig kärra som trots sina många brister dras av en stark, ståtlig och väldigt engagerad häst. Det är spelets presentation som är hästen, en presentation som inte bara är trogen serieförlagan utan även bygger på ett färgglatt karaktärsgalleri, snygg grafisk stil och stämningsfull ljudbild. Det är den som räddar spelet, för kärran som är spelets struktur och upplägg lever inte riktigt upp till de förväntningar jag har på ett riktigt bra roguelikespel. Jag har kul när jag spelar, men det hade kunnat vara så mycket mer. Potentialen finns där, det gäller bara att ta vara på den.