Recension: Heavy Rain [PS4]

Det är snart sex år sedan jag lade ifrån mig PlayStation 3-versionen av David Cage’s tragiska mordgåta Heavy Rain. Jag minns att jag redan på den tiden beundrade konceptet där film och spel möts någonstans på vägen – en svår balansgång som falerat totalt i vissa fall men som Cage lyckas leverera gång på gång.

Inför det kommande verket Detroit: Become Human, passar utvecklingsstudion Quantic Dream på att släppa nya, förbättrade versioner av sina senaste två spel till PlayStation 4 där Beyond: Two Souls (8/10) var först ut. Nu har dock tiden kommit för Ethan Mars och hans eviga ångest som kretsar kring förlusten av sin son – Jason.

Berättelsen kretsar kring en seriemördare kallade ”The Origami Killer”; en hänsynslös individ som kidnappar barn och låter dem drunkna i högt stående regnvatten. Efter sig lämnar mördaren alltid en origamifigur som enda kännetecken. Förutom Ethan, får jag genom historien spela tre andra karaktärer; privatdetektiven Scott Shelby, FBI-agenten Norman Jayden och journalisten Madison Paige. Deras öden vävs ihop ju längre in i spelet jag kommer och jag upplever att det ligger ett bra skrivet manus som grund till allt.

När jag spelade Heavy Rain för första gången blev jag omedelbart tagen av det familjedrama som utspelade sig under de första minuterna; att tappa bort sitt barn i en stor folkmassa är något som jag misstänker att alla föräldrar fasar för. Här skiljer sig inte nyversionen av spelet något alls; hela historien är intakt och följer originalet till punkt och pricka. Jag dras mellan hopp och förtvivlan väldigt snabbt och blir fullständigt förkrossad när jag till slut förlorar en av mina söner i en bilolycka.

Känslan som spelet förmedlar träffar igen rakt in i hjärtat men samtidigt rynkar jag på nytt på näsan över de rent ut sagt dåliga skådespelarinsatserna. Att febrilt trycka på kryss för att skrika ”Jason”, resulterar endast i att röstskådespelaren rapar upp namnet ett antal gånger med ett lagom entusiastiskt eller påklistrat, ångestfullt sätt. Jag blir snabbt tagen ur situationens allvar och roar mig istället med att ställa min karaktär i lustiga vinklar och ropa ”Jasooon”.

Vad sade du om min näsa? Den är uppbyggd av 4000 polygoner ju!

Jag fortsätter min resa genom de olika vinklarna i berättelsen, ikläder mig de olika rollerna som erbjuds och bländas av nytänkandet som Quantic Dream åter levererar även om bäst före-datumet kanske passerats med några år. Det märks tydligt att uppgraderingarna av spelet har kretsat kring högre upplösning och inte så mycket annat. De stora scenerna som är förrenderade är helt fantastiskt vackra att titta på och musiken ackompanjerar känslan på ett mästerligt sätt.

Något som däremot inte har åldrats speciellt väl är den redan gamla karaktärsmodelleringen, vilken skär sönder de välpolerade upplevelserna som en kall kniv. Det finns scener där Ethans näsa eller hans hustrus tänder känns så overkliga att jag får kalla kårar längs ryggraden.

Man förlåter alltid en kvinna, oavsett vad som hänt!

Oavsett kusliga karaktärsdrag eller halvsömniga insatser från röstskådespelare, lyser äktheten från David Cages vision igenom hela tiden när jag spelar Heavy Rain. Målet är att leverera en äkta känsla av en spännande film som kräver eftertanke och empati. Att spelet inte slutar för att jag som spelare missar en viktig detalj – som kanske kostar någon av huvudkaraktärerna livet – utan hänsynslöst fortsätter framåt är i min värld inget annat än fantastiskt.

Jag tycker att helhetsupplevelsen av Heavy Rain fortfarande levererar fullt ut; alla känslor triggas precis som förr och ångesten lurar hela tiden bakom varje beslut. Att släppa Heavy Rain och Beyond: Two Souls till PlayStation 4 som har attraherat en ny skara spelare, anser jag som ett genidrag eftersom detta är två titlar som både filmentusiaster och spelfanatiker måste uppleva. Har du däremot spelat detta spel tidigare, är jag osäker på om du behöver uppleva det igen; ibland är det bättre att låta de trevliga minnena vara.