Recension: Hades [PS5,PS4]

Hades kommer från Supergiant Games som tidigare ligger bakom Bastion (9/10), Transistor och Pyre. Utvecklarna har tidigare satt en regel att frångå föregående spels huvudmekanism för att undvika repetition i framtida titlar och utmana sig själva. Med Hades kom de istället fram till att man ska dra nytta av sina erfarenheter och de har själva beskrivit spelet som en samling av de starkaste delarna från deras egna tidigare verk.

Miljöerna är hämtade från grekisk mytologi och även om du inte är särskilt bevandrad i ämnet kommer du att känna igen flera av karaktärerna.

Premissen är att Hades son Zagreus gör revolt och vill lämna underjorden och besöka sina släktingar i Olympen. Pappa sätter sig emot planerna och skickar sina hantlangare för att stoppa dig. Det blir en resa genom de olika planen och både Tartaros och Elysium är platser du kommer att besöka. Jag undviker att gå på djupet kring de mytologiska delarna då jag både uppmuntrar och unnar dig att få uppleva det på egen hand.

I grund och botten är Hades ett berättelsestyrt actionäventyr med roguelike-element. Inför varje flyktförsök väljer du ett vapen, som alla har helt olika attackmönster och styrkor. Uppgraderingar och nivåupplägg kommer dessutom att se lite olika ut för varje gång, och när du dör vaknar du igen i Hades hus och kan prata med invånarna och köpa permanenta uppgraderingar. Det finns ett flertal valutor som du samlar på dig för att låsa upp nya vapen, förmågor, nya rumstyper eller helt enkelt artefakter som du får genom att ge gåvor till de du möter.

Stridssystemet är på ytan ganska enkelt med en attack, specialattack och en undanmöver. Ganska snabbt börjar du få du hjälp av Olympens diverse gudar, och det som från början var något enkelt blommar ut och kan exempelvis ge ökad skada, skada över tid eller attacker med större räckvidd. Just möjligheten att kombinera dessa skänker otrolig glädje och jag känner en enormt stor experimentlusta och hittar den ena tokiga och kraftfulla attacken efter den andra.

Fiendevariationen i de olika biomerna är stor och crescendot är givetvis bossen som väntar i slutet. Även här bjuds det på några överraskningar och jag blev både förvånad och glad när jag möts av slumpvisa varianter av kapitelbossarna som håller det intressant även om jag spelar om ungefär samma innehåll om och om igen.

Det finns så många bra beslut och fin design att lyfta fram med Hades. Den handritade grafiken, de tajta kontrollerna, berättelsen, röstskådespel, ja listan kan göras nästan hur lång som helst. Den enda detaljen jag tycker drar ned helheten något är musiken. Den är överlag passande och bra, men bitvis blir den lite enkelspårig, till exempel när det enda som hörs är en rivig elbas. Men i sina bästa stunder förhöjer musiken istället upplevelsen med elgitarrer och ett rockigt riff i en hetsig strid mot en boss.

På det hela taget är Hades en het kandidat till årets spel på PlayStation och det där magiska suget efter att spela mer finns hos mig konstant. Jag har varit bortrest på en kort semesterresa och har tänkt på spelet konstant och funderat på vapenkombinationer och vilka permanenta uppgraderingar jag ska jobba mot. Varje omgång med pilbågen hoppas jag att jag får förmågan Heartbreak Strike från Afrodite och Flurry Shot från Daedalus för att ha en riktig kulspruta som gör rejält med skada på motståndarna. Men jag känner på mig att innan jag är färdig med Hades kommer jag att ha hittat mängder av nya drömkombinationer.

Jag har länge haft roguelike-favoriter i form av Slay the Spire, Dead Cells (9/10) och Crypt of the Necrodancer som jag ständigt återkommer till och kör några nya omgångar. Hades ligger nu med på den listan och det här är ett spel som kommer att vara med mig länge.