Recension: Guns, Gore & Cannoli [PS4]

Jag gillar när speltitlar berättar exakt vad man får. Till skillnad från namn som Infinite Undiscovery och Melty Blood: Actress Again som är så förvirrande att det är omöjligt att veta vad för slags spel som väntar i fodralet, är titeln Guns, Gore & Cannoli helt klockren. När jag läser dessa ord förstår jag direkt att det är ett actionpackat men humoristiskt mafiosospel fullt med skjutvapen, slafsigt massakrerande samt ett och annat italienskt bakverk.

I detta handritade, sidoskrollande actionspel får vi axla rollen som Vinnie, en råbarkad gangster under Amerikas 1920-tal. Gangsterdramat inleds med en båttur till den zombieinfekterade staden Thugtown. Men att döingar går runt på gatan ses mest som ett trevligt tidsfördriv snarare än ett hinder i jakten på ett kidnappningsoffer Vinnie fått i uppdrag att hitta.

Hela inramningen är ljuvlig. Det är svårt att inte hänföras av de vackra omgivningarna och den stämningsfulla musiken i kombination med Gudfadern-stereotypa karaktärer som drar härliga oneliners när de slaktat någon. En av mina favoriter är: ”I can see you’ve got guts – they’re all over the place”. Att spelutvecklarna dessutom får kombinationen gangsters, zombier och muterade jätteråttor att fungera helt naturligt ihop är imponerande i sig.

Man får inte vara känslig för tomatsås när Vinnie Cannoli och gänget går loss

Men när det kommer till själva spelmekaniken får jag tyvärr känslan av att någonting fattas. Jag uppskattar renheten i den simpla kontrollen där jag i stort sett bara kan gå, hoppa och skjuta – men på samma gång blir den rätt frustrerande när det inte ens går att sikta i höjdled mot fiender i trappor, och att träffa med handgranater är näst intill omöjligt.

Precis som cannoli bara är en dessert är Guns, Gore & Cannoli långt ifrån någon matig upplevelse. Jag har inga problem med att äventyret tar slut efter mindre än tre timmar, det är faktiskt ganska lagom långt. Däremot saknar jag omspelningsvärde och någon form utav djup som får mig att vilja ta en tugga till.

Då det inte finns några samlarobjekt, uppgraderingssystem eller nya förmågor att roa sig med mellan det hjärndöda zombieslaktandet blir resan genom Thugtown ganska enformig efter ett tag. Inte ens några pusselelement mellan allt skjutande finns att hitta, och utvecklarna har hoppat över att lägga in någon större mängd plattformselement.

Vinnies humor är dödskul

Lyckligtvis går det att ta sig igenom hela äventyret tillsammans med upp till tre vänner, vilket gjorde spelet mindre repetitivt och mycket roligare för oss. Tyvärr är det bara soffsamarbete som gäller, du kan alltså inte spela med vänner över nätet. I samarbetsläget upplevde vi att spelets kamera var lite för närgången. Om någon halkade efter, stoppade kameran sin framfärd, vilket resulterade i att personen som gick först blev slaktad av fiender utanför skärmen.

Som dessert är Guns, Gore & Cannoli en angenäm smaksensation som otvivelaktigt avnjutes bäst i goda vänners sällskap. När efterrätten tagit slut har du dock hunnit tröttna på den ganska enformiga smaken; det blir för mycket kaka på kaka helt enkelt. Trots att den bidrog till en lyckad spelfika finns dessvärre ingen större anledning att återvända till denna delikatess. Jag ångrar definitivt inte att ha provsmakat, men spelet kommer snabbt att strykas från menyn och bytas ut mot något fräschare till nästa bjudning.