Recension: Graveyard Keeper: Last Journey Edition [PS4, PS5]

Om du beger dig till värdshuset ”Den döda hästen” en sen kväll bjuds det på god mat och sällskap som kanske i och för sig inte alltid är särskilt trevligt, men som kan ge upphov till givande diskussioner. God mat och socialt umgänge kan vara extra förtjänt efter en hård arbetsdag, och hårda arbetsdagar, det kommer du att få i mängd om du tar över jobbet som vaktmästare i Graveyard Keeper.

Efter att ha dött vaknar min karaktär plötsligt upp vid en mystisk kyrkogård. Hur kom han dit? Och ännu viktigare, går det att komma därifrån? Vaktmästaren för kyrkogården har varit försvunnen sedan många år, så det faller sig naturligt att jag snart tar mitt första spadtag och påbörjar arbetet som dennes efterträdare. I närheten finns en by, men snart växer det fram andra aktörer i närområdet och spelet utvecklas till ett intrikat nät av arbetsuppgifter, personliga förhållanden och spännande äventyr.

Graveyard Keeper är ögongodis sett till det visuella och varenda pixel känns perfekt placerad, oavsett om den är en del av ett träd, en byggnad eller en sur bybo. Karaktärerna är uttrycksfulla och jag fastnar snabbt för den roliga dialogen och väldigt annorlunda handlingen. Spelet är urgulligt, men samtidigt fylls det av inslag som minst sagt tänjer på den moraliska kompassen. Titeln ”vaktmästare” är nämligen väldigt diffus och det dröjer inte många minuter in i spelet innan jag får tipset att jag kan obducera de avlidna som kommer in, forska på kroppsdelar och till och med sälja köttet till den lokala krogen. Väl där får jag veta av värdshusvärden att jag behöver en officiell kvalitetsstämpel för att sälja mitt kött där. De har nämligen varit med om någon sorts ”incident” vid ett tidigare tillfälle. ”Hoppsan” tänker jag, och tvekar lite. Sen ger jag mig av i jakt på stämpeln.

I spelet utgår jag för det mesta från kyrkogårdsområdet, och där finns en hel del att göra. Jag har en stuga som jag kan inreda, men även en utemiljö där jag har plats för diverse hantverksstationer, odling m.m. För att utföra saker krävs resurser, men även kunskap som jag får via en trädstruktur av uppgraderingar. Kyrkogården och den tillhörande kyrkan ligger en bit bort och det blir många vändor dit under spelets gång. Lyckas jag rusta upp kyrkogården öppnas kyrkan och min yrkestitel breddas ytterligare. De uppdrag jag utför får handlingen och samspelet med byborna och andra kringstrykande karaktärer att röra sig framåt. Resultatet av mitt arbete är spelets höjdpunkt, men det är stundvis kämpigt att nå dit.

Mitt personliga problem med den här sortens spel är nämligen att det blir lite tuggigt. Saker ska skötas om, byggas och planeras för, men även de enklaste av uppgifter känns som krävande projekt. Högen av krav som ställs för att jag ska utföra dem blir lätt en knut av frustration och omständigheter som snudd på ger mig huvudvärk. Vill du laga en maträtt som läker din energi? Har du receptet? Har du alla ingredienser? Har du rätt verktyg för att skörda ingredienserna? Har du rätt material för att smida det verktyget? Har du rätt verktyg för att bearbeta materialet du behöver för att smida det förstnämnda verktyget? Har du ved till spisen du ska laga rätten på? Har du arbetsstationen du ska klyva veden på? Kriterierna för att röra mig framåt fortsätter i oändlighet.

Är man duktig på att strukturera upp procedurer likt den jag beskriver i stycket ovan, är en van spelare av genren eller inte har något emot att saker staplas på hög är mängden krav kanske inget problem, men risken finns att man drunknar i uppgifter. Som tur är finns det inte mycket av någon stressfaktor i spelet för övrigt, så med fokus i blick går det att ta sig förbi även de mest komplicerade maträtter. Med en snygg visuell stil, sävlig musik och skojig handling kommer Graveyard Keeper: Last Journey Edition väldigt långt, och även om man likt mig kan kämpa lite med överväldigande uppgifter är det helt klart värt en genomspelning.