Recension: Graven [PS4, PS5]

Jag ska inte sticka under stol med att min nyfikenhet snabbt väcktes när erbjudandet om att recensera Graven dök upp här på bloggen. Trailern visade ett till synes mörkt fantasy-äventyr med höga doser action upplevt ur förstapersonsvy, ingredienser som tilltalar min smak ganska väl.

Som grädde på moset genomsyrades spelet av härliga retrodoftande vibbar, även de svåra att säga nej till. Snart hade jag spelet installerat på min PS5, och äventyret drog igång. Tyvärr varade det inte så länge, och hur det kom sig, det ska ni få läsa om nedan.

Som nämnt är Graven ett mörkt spel, och redan i introduktionen sätts ribban för vad jag har att vänta mig som spelare. I rollen som en förvisad magiker sitter jag inte bara på de känslomässiga såren av att ha blivit fråntagen mitt barn, utan även att ha blivit förpassad till en utsatt by mitt ute i träskmarkerna. En mystisk sjukdom är bara en av sakerna som plågar byborna och snart sätts jag i arbete för att hjälpa både dem och mig själv.

Till en början har jag bara en stav, ett litet armborst och en enstaka trollformel att ta mig fram med, och visst är det svårt när zombie-liknande bybor, skelett och andra monster gör sitt bästa för att ta en tugga av mig. Hälsan går åt fort och jag lär mig snart att leva utan möjlighet att spara när jag vill. Det är spännande, och jag kämpar mig fram genom underjordiska katakomber, träskmarker och övergivna stadsdelar. Så småningom hittar jag även ett svärd och ett större armborst (vilket mer liknar ett slags medeltida hagelgevär), och spelet börjar komma igång på allvar.

Miljöerna är spännande och stilrena i sina spartanska design som verkligen väcker upptäckarglädjen hos mig. Pussel, fällor och fiender avlöser varandra på de mörka stigarna, och visst känns det ändå som att det har lagts en del tid på att verkligen bygga upp den där stämningen som spelets tema bjuder in till. Då och då traskar jag tillbaka till byn med sin smed som hjälper mig att uppgradera min utrustning, och snart bär det av igen, något fattigare men desto mer förberedd. Frustrerande nog återuppstår fienderna lite väl fort i de där områdena jag redan har undersökt, och jag behöver ta beslut om huruvida jag ska besegra dem sakta men säkert eller springa och hoppas på det bästa.

Jag har roligt när jag spelar Graven, och äventyret tuffar på för fullt när resan plötsligt får ett abrupt och oväntat slut. Några timmar in i spelet dyker det nämligen upp en bugg som på några sekunder raderar hela min sparfil. När jag försöker starta en ny fil kommer jag inte ens igenom introduktionen utan faller handlöst genom marken varje gång. Efter lite sökande på nätet visar det sig att jag inte är ensam om denna incident, och det är ett tråkigt slut på en spelupplevelse som fram tills kraschen var väldigt bra.

Vad spelet bjuder på längre fram förblir ett mysterium för stunden, men förhoppningsvis reder man ut detta enorma krokben inom kort. Tills dess kan jag inte rekommendera Graven mer än som ett spel att hålla ögonen på.