Recension: Grand Kingdom [PS4]

Alla har vi någon gång upplevt känslan när ett spel är så bra att all form av tid och rum bara upphör att existera. Som när du sätter dig för att spela en liten stund direkt efter frukost. Efter vad du tror är ett ögonblick senare börjar magen att kurra, och när du lägger ifrån dig handkontrollen för att ordna mat inser du att solen redan har gått ner och hela dagen visst har gått åt till att spela.

Det är ytterst sällan spel får mig att släppa allt annat på det här sättet, men Grand Kingdom har dag efter dag lyckats sluka min tid sent in på nätterna. Inte helt otippat rör det sig om ett strategiskt rollspel från Japan, men det skiljer sig en hel del från allt annat jag kommit i kontakt med inom genren.

Spelets berättelse är förvisso inte mycket att hurra för. Handlingen är full av gamla klichéer och näst intill samtliga karaktärer beter sig som arroganta skithögar. Huvudpersonerna pratar extremt nedvärderande om sina allierade, tänker enbart på sig själva och berömmelse, samt saknar all form av vett och etikett.

Ungefär den här nivån håller dialogerna i berättelseläget.

Men så är det inte heller berättandet som är det stora i Grand Kingdom. Själva spelmekaniken är nämligen så otroligt underhållande att den helt står på egna ben. Jag väljer därför att se berättelseläget som en handhållning där spelets grunder lärs ut, snarare än det huvudsakliga äventyret.

Kort sammanfattat består en spelomgång av tre olika faser. Den första ser ut som ett brädspel och har till min stora glädje mycket gemensamt med pusselspel som Hitman GO (7/10) och Lara Croft GO. Allt är omgångsbaserat och det gäller att överlista spelet för att smyga förbi fiender obemärkt, roffa åt sig alla skatter och undvika fällor. Som en extra krydda har du bara ett visst antal drag på dig att nå målet, en gräns du själv kan justera för att få högre utmaning och bättre belöning i slutändan.

Likheterna med Hitman GO kanske inte är slående, men under ytan är de ganska lika.

Den andra fasen består av turordningsbaserade rollspelsstrider med en gnutta actionelement.  Bataljerna är inte lika strategiskt tunga som exempelvis Disgaea 5: Alliance of Vengeance (9/10), men de kräver betydligt mer taktiskt tänkande än spel som den gamla skolans Final Fantasy. Ordspråket ”lätt att lära men svårt att bemästra” har sällan passat bättre än här.

Tredje och sista fasen består av att köpa utrustning, välja vilka förmågor dina hjältar ska ha, rekrytera nya slagskämpar och allt annat småpill som kan bli avgörande för om du besegrar den där bossen eller ej. Då Grand Kingdom innehåller en ofantlig mängd föremål och förmågor är det ofta svårt att greppa vad som är bäst att göra, men det är också en stor del av tjusningen med spelet.

Stridssystemet känns nytt, fräscht och strategiskt.

Kombinerat skapar dessa tre delar en fantastisk helhet med stor variation, frihet och originalitet, som nästan är omöjlig att tröttna på. Som grädden på moset bjuds dessutom på smart integrerade onlinefunktioner. Dessa förgyller upplevelsen med personliga fiendetrupper skapade av andra spelare, topplistor, samarbetselement och en rad andra nytänkande funktioner för genren.

Grand Kingdom är inte utan brister, men dessa blir obetydliga när resten av upplevelsen är så otroligt underhållande, nyskapande och tidsslukande. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna tröttna på spelet under de närmaste månaderna. Är du det minsta intresserad av japanska rollspel eller strategiskt tänkande bör du definitivt kolla in titeln.