Recension: Gotham Knights [PS5]

Många kanske skulle argumentera för att serietidningsgiganten DC:s flaggskeppsfigur är Stålmannen; Clark Kent. Personligen är jag av åsikten att den mörka och svåra Läderlappen, Bruce Wayne, även känd som Batman är den riktiga stjärnan i företagets utbud.

Jag är nog inte ensam om att förföras av den mörka och dystra staden Gotham, dess hjältar, skurkar och spännande historier, något som kanske förklarar det saftiga utbud av Batman-spel som har producerats genom åren. Det går inte att förneka likheterna mellan Gotham Knights och de populära spelen i Arkham-serien som släpptes mellan 2009-2015, varför förväntningarna är höga.

Studion WB Games Montréal tog för ett spel över taktpinnen för spelserien från de brittiska kollegorna Rocksteady 2013 och utvecklade spelet Batman: Arkham Origins. Även om det inte direkt var det starkaste spelet i serien hade det ändå känslan som många efterfrågade. Den fiktiva staden Gotham är en speciell plats, och jag känner tidigt i min genomspelning av Gotham Knights att samma ruggiga och ogästvänliga känsla man vanligtvis förknippar med den återfinns även här.

Till råga på allt är inte bara polismästaren Gordon död, utan även självaste Batman. Den sistnämnda besegrad till följd av en strid med den ondskefulla R’as Al Ghul. Fyra av hans skyddslingar, Robin, Batgirl, Nightwing och Red Hood har slagit ihop sina påsar, bildat sig ett högkvarter och gör sitt bästa för att tillsammans med flera av Batmans gamla allierade luska i det hela. Det är ett spännande upplägg, och jag gillar skarpt att man får berättelsen serverad genom fyra karaktärers ögonpar, genom linsen som är deras relation till den maskerade hämnaren.

Efter att noggrant ha övervägt mitt val av starthjälte bestämmer jag mig för den unga, entusiastiska men lite osäkra Tim Drake, även känd som Robin. Jag kan när som helst under min genomspelning byta till en annan karaktär. Eftersom de har olika personligheter, stridsstilar, förmågor och egenskaper gör det att jag ständigt är nyfiken på hur varje karaktär hanterar situationerna jag hamnar i. Robin slåss med en högteknologisk stav och det dröjer inte många minuter innan jag uppmärksammar ett slagsmål och det är dags att inviga den.

Till skillnad från Arkham-seriens nästan taktfasta knapptryckande i strider lutar sig Gotham Knights mot en något mer frisläppt variant. Hjältarna kan slå ”lösa” snabba slag, lite tyngre slag, greppa, nyttja sina personliga avståndsvapen och utföra olika specialattacker. Motståndarna som är allt från ligister till storskurkarnas tränade hantlangare kommer i ett par olika storlekar vilket framförallt påverkar hur jag ska hantera dem. Runt om i min omgivning finns föremål jag kan använda till min fördel. En projektil på en tunna blir exempelvis snabbt en eldstorm och en skurk som blir kastad in i ett elskåp ställer sig sällan upp igen.

För det mesta är striderna rätt underhållande, men det uppstår oroande många situationer där jag känner att det är svårt att få till ett bra flöde av attacker och undanmanövrar. Kontrollen känns relativt tajt, men jag fastnar stundvis i min omgivning och det känns som att lite mer variation bland ens attacker hade gjort mycket för upplevelsen. Hjältarna kan inte blockera slag utan endast rulla undan, något som gör att min placering gentemot min valda motståndare ofta störs av bland annat de många busar med avståndsvapen som smyger i utkanten av striderna. Dessa bataljer kan stundvis därför bli lite irriterande, men i det stora hela funkar de ändå, mycket tack vare spelets involverande känsla och upplägg.

Trots några skavanker lönar det sig rätt bra att slåss med alla skurkar man stöter på och man får en hel del i utbyte. Förutom erfarenhetspoäng och material till uppgraderingar kan jag genom att besegra och förhöra vissa motståndare få information som låser upp ledtrådar i vissa uppdrag. Att ta sig tiden att bunta ihop några bråkstakar på stan kan därför visa sig vara rätt givande i slutändan, något som märks när jag återvänder till basen och tar mig en titt på anslagstavlan med fallen.

Inslag såsom ledtrådsletandet och utforskandet av staden bidrar mycket till det som jag tycker är spelets starkaste kort, nämligen känslan. Det känns mäktigt att smyga runt på taken, fara fram på Batmans motorcykel, träffa kända ansikten och upptäcka diskreta blinkningar till seriens universum. Röstskådespeleriet känns bra och handlingen involverande med drama mellan hjältarna, deras relation till sin bortgångna förebild och jakten på sanningen. Gotham Knights skulle kanske behöva poleras något, men i det långa loppet är det definitivt ett spel i sann Batman-anda.