Recension: Golf Club Wasteland [PS4]

När detta fantastiskt dystopiska och framtidsinspirerade spelet damp ned hos oss i redaktionen, beskrev chefredaktören det som ”berättelsedriven postapokalyptisk golf”. De tre orden fastnade direkt hos mig och även om jag inte alls är intresserad av golf, såg jag till att visa min entusiasm. Detta verkade vara ett otroligt bisarrt spel, åtminstone till ytan. Undertill skulle det visa på potential inte bara för udda upplevelser, utan även för ett av årets kanske bästa upplevelser i PlayStation-världen, åtminstone för min egen del.

Spelet är nämligen precis vad det heter. Om jag skulle behöva beskriva innehållet för någon som kanske inte spelar så mycket spel, skulle jag likna det vid en blandning av Pixar-klassikern Wall-E, det finska Angry Birds och kanske en smula svensk, traditionell minigolf.

Om blandningen låter udda men samtidigt något som skänker dig en känsla av igenkännande, då har du träffat exakt rätt. Golf Club Wasteland är nämligen precis allt det där.

Rent konceptuellt handlar titeln om att spela golf på planeten Tellus, efter den fullständiga apokalypsen. Alltså den enorma undergång som gjort att alla som haft möjlighet, har flytt klotet och helt enkelt flyttat till Mars, vilket ska vara den näst mest beboliga planeten i vårt lilla solsystem. Jag ikläder mig rollen av piloten som en gång fört mänskligheten till dess nya hem. För många är han en hjälte men det är uppenbart att denna golfälskande individ inte bryr sig speciellt mycket om livet på Mars. Han vill mycket hellre leva på jorden, spela golf och njuta av den värld som han föddes i.

Varje nytt spelsegment som introduceras i form av nivåer för golf, är slående vackra på sitt dystopiska, sönderfallna sätt. Till en början är banorna enkla att ta sig förbi och om jag lyckas slå par eller lägre, belönas jag med ett eller två fragment av historia som utspelat sig på stället jag befinner mig. Ibland kan det vara berättelser om ett oskuldsfullt liv strax innan katastrofen, ibland om en verklighetsförankring i dagens liv på Mars.

Banorna stegrar i svårighet och inom kort handlar det inte bara om att navigera bollbanor bland skräp, hinder och nivåskillnader. Istället introduceras jag för det vilda liv som planeten utvecklat under de år som mänskligheten varit frånvarande. Är det inte strålningsmuterade råttor eller kaniner, kan det vara enorma monster som lurar i djupa vatten och som med glädje slukar en boll eller tre.

När jag nämnde Angry Birds i början var det just golfsegmenten jag hade i åtanke. Här har jag visserligen endast en typ av boll att använda, till skillnad mot Rovios mångfald av små eller stora fåglar som har olika egenskaper. Men det finns något i upplägget av att ta sig vidare som klingar bekant. Själva golfsimulatorn lämnar mig dock aningen ambivalent då jag egentligen inte vet om jag uppskattar den eller inte. Det finns mängder av hemligheter att utforska för den som är sugen på lite äventyr eller troféer, men kontrollerna känns i flera fall oprecisa och det är emellanåt tydligt att det här från början inte var en titel anpassad för handkontroller.

Det som sticker ut i denna titel är narrativet som spelas upp under de olika nivåerna. Radiostationen ”Radio Nostalgia from Mars” levererar sanslöst välproducerad nostalgi från en framtid som vi inte ännu har upplevt. De inkommande samtalen från lyssnarna där de berättar om sina livsöden vävs ihop med mästerlig precision tillsammans med viktiga meddelanden till allmänheten.

Eftersom Radio Nostalgia from Mars är en radiostation som sänder ända till jorden, inkluderas även en mängd musikstycken som passar känslan och helheten absolut helt perfekt. Det känns nästan som att jag dras in i den dystopiska golfrundan tillsammans med piloten som alltjämnt suckar och förmodligen minns tillbaka på en tid som inte längre finns. Ljudspåren i spelet är något av det mest gripande och verkligaste jag har upplevt på väldigt länge i ett spel. Sen spelar det ingen roll om jag spelar golf eller utforskar en gammal, död värld.

Det är oslagbart. Hole in one.