Recension: God of War: Ragnarök [PS5, PS4]

När God of War-serien fick sin omstart 2018 var det inte bara en välbehövlig frisk fläkt, utan även en välgjord karaktärsskildring av en tidigare ganska platt karaktär. Kratos var tidigare enbart arg, förvisso med goda skäl, men det fanns aldrig en ambition att utveckla hans personlighet. I nystarten fick spelaren se honom kämpa med sitt förflutna samtidigt som han ska försöka anamma rollen som förälder.

Denna emotionella resa trappas nu upp ytterligare i God of War: Ragnarök, och som titeln skvallrar om ligger den stora, kataklysmiska striden framför oss. Genom händelseförloppet i föregående spel har dominobrickorna börjat falla och fimbulvintern har slukat upp de tidigare grönskande områdena i Midgård. Atreus är fast besluten att lära sig mer om sin bakgrund som uppenbarades i Jotunheim, men Kratos är mer angelägen om att sitta still i båten med tanke på att Oden förmodligen inte är på bästa humör efter förra spelet.

Atreus är vid spelets början fast besluten att finna krigsguden Tyr, som Oden sägs hålla fången på okänd plats. Samtidigt vill Kratos styra honom undan från den väg som enligt profetiorna leder raka vägen till Ragnarök och utplåning av otaliga oskyldiga från samtliga riken. Detta är ett tema som används genomgående på flera olika vis och mellan flera olika karaktärer på ett ytterst effektivt vis. Den här dragkampen mellan att ta egna beslut och vad som är förutspått att vara ditt öde, med en krydda av den nordiska mytologin, skapar ett otroligt spännande ramverk för berättelsen i stort.

Jämfört med föregående spel är nu Atreus lite äldre och mer kapabel att ta hand om sig själv. Med detta följer ju även de rebelliska dragen som hör till tonåren, där han försöker etablera sig som en självständig person. Kratos kan ju dock inte sätta ”flexibel” högst upp på listan bland personlighetsdrag som beskriver honom, men det är tydligt under spelets gång att han verkligen försöker ge Atreus lite utrymme. Men allt som oftast tryter både tålamod och kommunikation, och deras relation skildras på ett väldigt trovärdigt sätt som jag tror många kan relatera till. Även om vi inte alla har domedagen runt hörnet.

En av de mer välkomna nyheterna i Ragnarök är att Kratos nu är lite mer mobil i striderna, mest tack vare att det nu går att använda Chains of Olympus likt en änterhake för att snabbt ta sig upp på högre platåer. Detta tillsammans med de nya hoppattackerna från dessa upphöjda positioner gör att striderna oftast blir mer dynamiska och intressanta. Atreus är även han mer aktiv i striderna och ser till att försöka assistera Kratos på bästa vis för att ge öppningar för attacker.

Precis som i föregångaren finns det ett ganska omfattande färdighetsträd för respektive vapen att investera dina surt förvärvade erfarenhetspoäng i, och dessa går nu även att specialisera ytterligare ju mer du använder dem. När du låser upp uppgraderingen för en färdighet kan du exempelvis välja om de ska göra mer grundskada, bygga upp mer frost/eld-skada på fienderna eller ge dig bättre skydd mot attacker som annars skulle avbryta animationen. Det är ett bra incitament för att använda en bredare repertoar av attacker för att med tiden bli effektivare i fler scenarier.

Det kanske låter uppenbart för alla som har kikat på en trailer eller skärmbild från spelet, men God of War Ragnarök är en otrolig visuell upplevelse. De redan höga produktionsvärdena i föregångaren bleknar bitvis av den otroliga detaljrikedom och skala som utvecklarna har lyckats åstadkomma. De har samtidigt inte tummat på själva prestandan i spelet, utan samtliga alternativ håller väldigt hög kvalitet. Själv fastnade jag ganska fort för den upplåsta bildfrekvensen i 120Hz-läget, och även om det sällan bjuder på ihållande 120 bildrutor per sekund finns det ett otroligt härligt flyt i spelkänslan som bidrar mycket till de hektiska striderna.

Men oavsett hur imponerande spelet är rent tekniskt är det på berättelseplanet som det briljerar absolut mest. Spelaren bjuds på en otroligt emotionell berg- och dalbana med gott om svängar som verkligen överraskade mig. Jag vill även passa på att ge ett extra plus till den alltid lysande skådespelaren Richard Schiff och hans mästerliga tolkning av Oden. Han lyckas verkligen få fram de subtila och manipulativa karaktärsdragen som gör honom till den fruktade guden som man fick höra så mycket om i förra spelet.

Även om Ragnarök till stora delar är snarlikt 2018 års omstart av God of War-serien tar det inte många minuter innan det märks att spelet är en evolution på alla de rätta ställena. Istället för att uppfinna hjulet på nytt har Santa Monica Studios polerat de redan befintliga och välfungerande bitarna tills de skiner som diamanter. Och när jag såg eftertexterna rulla var jag ganska övertygad om att jag precis hade upplevt något speciellt. Kanske till och med årets bästa spel.